Kultur och Nöjen

Ett möte med en gigant

Kultur och Nöjen Artikeln publicerades

Idag kommer Tomas Tranströmer ut med sin nya bok "Den stora gåtan". Det är en litterär sensation. Han är Sveriges mest lästa nu levande poet, Nobelpriskandidat och dessutom översatt till ett 50-tal språk. Allehanda-kulturen Johan Persson fick en exklusiv intervju med honom, tack vare Tomas Tranströmers hustru Monica, som blivit hans "tolk", efter att han drabbades av en stroke 1990.

Tomas Tranströmer sitter vid sin flygel. Högra armen som är förlamad sedan stroken för fjorton år sedan vilar varsamt i knät. Orden kommer inte lika naturligt över hans läppar som förut. Bara ord som "Ja". "Det är bra" och enstaka andra fraser hörs. Det talade ordet finns knappt inte hos honom mer - men det skrivna existerar, lika okuvligt och sinnrikt som tidigare. Tomas Tranströmer har kämpat hårt med sin senaste bok "Den stora gåtan". Sovrat och fogat samman bilder omvartannat innan de slutligen fått nåd och ansetts som lämpade för publicering. - Det kanske blir flera samlingar. Kanske blir det den sista. Det får framtiden utvisa. Det har tagit tid att skriva. Det är en ständig kamp för att hitta de rätta uttrycken som ska överensstämma med känslan som ska gestaltas, tolkar hans fru Monica. Han nickar instämmande. Skiner upp med ett brett leende. - Ja, säger han. Svårt. Det blixtrar till i hans ögon. Han skrattar. Fingrarna på Tomas Tranströmers vänstra hand nuddar tangenterna. Försiktigt men bestämt. Fram tonar ett känsligt men osentimentalt stycke av den ryske kompositören Aleksandr Skrjabin. Partituret är för vänsterhänta. I ett av husen på Söder i Stockholm bor Tomas Tranströmer med hustrun Monica fyra trappor upp. Med en drömmande blick tittar han ut genom fönstret. Utanför ses vattnet. Han blundar några sekunder och betraktar därefter sina fingrar som rytmiskt rör sig över de benvita tangenterna. Det tog tid för honom att skriva diktsamlingen "Den stora gåtan". Nästan åtta år. Nu är den skriven, färdigtryckt och ligger redan ute i bokhandlarna. Samlingen rymmer korta stycken, i huvudsak elva avdelningar med känsligt orkestrerade haikudikter. Med utgivningen av den nya boken bryter Tomas Tranströmer en åtta år lång tystnad efter "Sorgegondolen" som gavs ut 1996. Den sålde i cirka 30 000 exemplar, vilket är väldigt ovanligt för en svensk diktsamling. Den litterära återkomsten med "Den stora gåtan" ger bland annat uttryck för dödens och livskraftens närvaro i våra liv. Boken är hans trettonde diktsamling sedan den uppmärksammade debuten med "17 dikter", som han gav ut som 22-åring. Fortfarande är det många som läser den. Av många betecknas den som en kultbok. "Den stora gåtan" behandlar frågan om Guds existens och innehåller även färgrika naturbilder där fåglar och blommor finns i koncentrerad form. Det paradoxala är att Tomas Tranströmer berör nästan alla och envar just för att han vågar vara så privat. Begreppet Gud förekommer i olika sammanhang i boken. En Haikutext lyder: Det har hänt något. Månen lyser upp rummet. Gud visste om det Finns Gud. Är du religös? frågar jag. Han protesterar med en vild gest. Gnyr lite demonstrativt. Både nickar och skakar på huvudet. Därefter lyfter han vänsterarmen och svänger den som en taktpinne, fram och tillbaka. - Jag har en ganska okomplicerad tro men tillhör ingen församling. Oavsett predikningarnas skiftande kvalitet händer det att jag söker mig till kyrkorummet. Det ger ro. Jag vill inte underordna mig kyrkans regler, men går gärna till någon kyrka då och då, tolkar Monica. Om en stund börjar det skymma. Klockan är strax efter klockan 16. Utanför huset cirklar en fiskmås och flyger bort mot vattnet. I vattnet avtecknar sig den täta trafiken av passerande Finlandsbåtar. Fartygen är både långt borta och nära. Allt är stilla, nästan lite sorgset. Det är precis som en bild ur en av Tranströmers egna dikter: förtätat med ett drabbande skimmer. Enkelt men ändå komplicerat. Begravningarna kommer tätare och tätare som vägskyltarna när man närmar sig en stad. Orden är Tranströmers och en av de första dikterna i "Den stora gåtan". Redan här visar poeten prov på dödens närvaro. Det uttrycks med en enkel men alltjämt slagkraftig bild. Känslor som finns på höga abstraktionsplan formuleras ofta med konkreta exempel. Likadant är det med hans knivskarpa insikt, publicerad som baksidestext till självbiografin "Minnena ser mig": Inom mig bär jag mina tidigare ansikten, som ett träd har sina årsringar. Det är summan av dem som är "jag".  Spegeln ser bara mitt senaste ansikte, jag känner av alla mina tidigare Slaganfallet som Tomas Tranströmer råkade ut för i början av 1990-talet präglar honom fortfarande. När han inte säger enstaka ord, ritar han bokstäver och siffror i luften. Eller skrivs några ord ned på papper och ibland visas en text i en bok för att ge exempel. Envist engagerar han sig för att göra sig förstådd. Kampen mot afasi, oförmågan att kunna uttala orden är en del av vardagen. - Livet är ett flyttlass som vi drar med oss, utbrister han. Formuleringen görs blixtsnabbt, med en omedelbar intensitet. Tranströmersk med ett exakt bildspråk. Stroken blev peripetin i hans liv, en dramatisk vändpunkt, som först mörklade mycket av kreativiteten, men som snart återfödde viljan att fortsätta skriva dikter. Snart fyller han 73 år och är i sin krafts dagar. Han är hyllad som nationalpoet, spridd över världen och översatt till ett 50-tal språk, nu senast med en tolkning till serbiska, vietnamesiska och koreanska. Precis som han sagt i flera intervjuer och i en rad sammanhang tidigare, långt före stroken, är döden en slutstation i livet: - Målet är döden. Någon filosof har jag aldrig aldrig haft förutsättning att bli. Trots språkliga hinder ligger poesin och växer inom mig. Tack vare musiken får jag ofta lust att fortsätta skriva. Det tar tid, oändligt mycket tid. Så länge jag orkar ska jag skriva, säger han. Resorna är ett livselixir för paret Tranströmer. Resor blir det till poesifestivaler, kongresser eller privata resor. Snart väntar en sejour i Tyskland där de ska medverka vid en litterär sammankomst i Leipzig, i maj väntar en vända till Rumänien och kanske blir det en utflykt till deras favoritdestination Madeira senare under året. Tomas Tranströmers "Den stora gåtan" är en liten ask som rymmer en stor, ytterligt vidsträckt värld. Den fungerar som ett litterärt kalejdoskop. Efter intervjun är det en av hans haikudikter som särskilt stannar kvar i medvetandet. Den är gåtfull. Och fascinerande: Här finns en mörk bild. Övermålad fattigdom, blommor i fångdräkt Johan Persson Tomas Tranströmer och hans hustru Monica. Bild: Johan Persson BLAND MÄNNISKOFÅGLAR OCH ÄPPELTRÄD Det är ett antal romaner, noveller och diktsamlingar, som rinner genom bokfloden på ett år. De flesta lämnar inga avtryck, några blir uppmärksammade av grumliga skäl och ett fåtal får framgångar av litterära orsaker. Alltså, de är bra, säljer bra, läses av många och översätts till flera språk. När Tomas Tranströmer kommer med något nytt, då är det en litterär händelse av megaformat, det talas det om i världen. Det är ett författarskap, som är ledande i Sverige och hans namn förekommer ständigt i diskussionerna kring Nobelpriset. Jag tar fram och läser om den senaste diktsamlingen, som kom 1996 Sorgegondolen och där finns ett antal haikudikter, som är oerhört starka och utmejslade i en naken språkdräkt. Som den här ; " Ett par trollsländor fasthakade i varann svirrade förbi. " Och i den här samlingen finns även den helt underbara diktberättelsen om göken. " Sedan lyfte den och flög småsvärande över huset och långt bort i väster? Sommaren åldras och allt flyter ihop till ett vemodigt sus. Cuculus canorus återvänder till tropikerna. " Detta är bara ett utsnitt ur en längre dikt. Efter flera års tystnad är den poetiska mognaden ännu starkare, orden är ännu mera ansade, koncentrationen är mera skruvad och minimalismen härskar. Det avskalade, det magra och det allra viktigaste. Orden är vägda och har befunnits tåla det offentliga ljuset. Det finns väl inga större ljusrevor i mörkret, omslagsbilden av Peter Frie anslår tonen och de mörka orden tornar upp sig, som jordvallar vid en nygrävd grav. Ord som bödel, begravningar, vägs ände, den mörka tröskeln. Och de mörka bilderna växer vid den sista resan, vid en hopplös och lång väntan på perrongen. Döden är nära, den lutar sig över jaget och plötsligt finns den där och pråmen till Styx är beredd. Så är det, mörka tankar och mörka bilder - svarta konturer och ridåer. Mot denna vägg av hopplöshet vilar ändå färger av ljus och varelser av ljusblå optimism. Det kan vara några glömda, raggiga tallar, den obändiga blåelden, ett gammalt äppelträd eller skogsduvans kända röst. Diktsamlingen består av ett femtiotal dikter, de allra flesta är haikudikter - det är förståeligt, denna form passar på ett genialt sätt Tomas Tranströmer. Några få rader, knappt tjugo stavelser och så små utsnidade naturimpressioner och livsaforismer. Detta fina ordmejslande, denna trådfina balans mellan det abstrakta och det konkreta, denna mäktiga koncentration växer till något oerhört storslaget i haikuns formvagga. Lyssna till de sista orden i samlingen; " Människofåglar. Äppelträden blommade. Den stora gåtan. " Bo Bjelvehammar