Kultur och Nöjen

En film för det fria ordet

Kultur och Nöjen Artikeln publicerades

Med filmen "Bananas" drogs Malmöfilmaren Fredrik Gertten och hans lilla filmbolag in i en stämningsprocess mot världens största fruktbolag. Han bestämde sig att filma händelseutvecklingen. Resultatet blev uppföljaren "Big Boys Gone Bananas", en thriller om yttrandefrihet. På onsdag visar Fredrik Gertten sin film i Trelleborg.

Fredrik Gertten halvligger i en fåtölj på kontoret för WG Film i centrala Malmö. I nya filmen "Big Boys Gone Bananas" är det här kontoret en scen för möten och överväganden, oro och svåra beslut, nu sitter vi på varsin sida om ett bord och pratar lugnt om yttrandefrihetens pris.

Det är ett ämne han och producenten Margarete Jangård har haft miljoner anledningar att fundera kring. Efter hotfulla brev och en stämning från världens största fruktbolag Dole mot "Bananas", deras film från 2009, stod de inför valet att dra tillbaka filmen om en Los Angeles-advokats kamp för bananarbetare mot det multinationella företaget eller ta striden och riskera att förlora allt.

Om "Bananas" berättar om latinamerikanska arbetares kamp mot storbolaget handlar den nya filmen om Fredrik Gertten och bolaget WG Films kamp för att få visa filmen och berätta sin historia. I grunden är det samma sak, den lille mot den store, David mot Goliat, men i "Big Boys Gone Bananas" dras trådarna längre. Visst, det är en rakt berättad historia i kronologisk ordning och vid ett flertal tillfällen betonas just den ojämlika storleken, men det är ett annat ämne som väcker än större intresse, frågan om hotet mot det öppna samhället.

Förra året tog striden mellan honom och Dole slut. Visst, det var en strid som den lille vann men som ändå tog 18 månader att utkämpa, gav hans filmföretag en förlust om cirka 1,5 miljoner, försinkade filmen med två år i USA och enligt Gertten får den fortfarande släpa på de anklagelser som Dole framförde mot den. För Dole handlade det om att skydda sitt varumärke, men också om att markera sin styrka för andra som eventuellt skulle vilja driva sin sak mot Dole.

Nu ägnar Fredrik Gertten all tid åt att resa runt med uppföljaren "Big Boys Gone Bananas". Kvällen samma dag som vi möts är han i Eslöv. På Twitter skriver han: "Eslöv by night. Ginger thai restaurang i väntan på snack med publiken. 58 glada själar. Glamour." Film är bäst på bio, är hans tydliga åsikt och själv uppskattar han att möta en frågande publik efter en visning, oavsett om det handlar om Eslöv en måndagskväll eller en fullsatt premiär på den amerikanska prestigefyllda Sundance-festivalen.

-Reaktionerna är ungefär samma, men den amerikanska publiken är mer känslosam. De känner igen sig, och inser vad det innebär att få ett så hotfullt brev som vi fick från Dole. Som en mindre svensk filmare kan man nästan först tycka att det är lite exotiskt, men de förstår direkt vad det handlar om när makten slår till, vad det kan komma att kosta och att det inte är det minsta på skoj.

För Fredrik Gertten framstår Doles reaktion som en del i en större helhet. De agerar i ett samhälle och en tid som är beroende av dem. De har makt och de har pengar, de har samarbetspartners och ett väl utbyggt nätverk med framgångsrika personer och betydelsefulla branscher, de använder sig av de bästa pr-byråerna. Han säger att Nordkorea har en utbyggd censur, medan vi i väst istället har självcensur och där hot från företag kan leda till att saker tystas ner eller att en agenda görs om. Som när "Bananas" plockades bort från tävlingssektionen i den stora filmfestivalen i Los Angeles, som bland annat har just Dole som en sponsor.

-Jag vill inte hänga ut festivalen, för mig finns det bara en skurk i detta drama och det är Dole, som inte respekterar yttrandefriheten. Men jag tycker att festivalens ansvariga agerade fegt, de blev en del av motståndet mot filmen och kom att bli en budbärare för det stora bolaget. Dole citerade ju dem också i sitt stämningsbrev. Idag är festivalen inte stolta över sitt beslut, och de ville inte heller ställa upp för intervju i den nya filmen. Nu har jag en lång rad med inbjudningar från amerikanska filmfestivaler att ta ställning till. De vill alla visa "Big Boys Gone Bananas". LA Filmfestival är dock inte med på listan av intresserade.

"Big Boys Gone Bananas" är en thriller, vilket den underliggande musiken förstärker. Vi följer Fredrik Gertten och bråket kring "Bananas", vi möter inblandade personer – som till exempel svenska journalister som får hotbrev från Dole efter att ha skrivit om filmen och de båda poltiker som tog initiativ att visa filmen i riksdagen – och vi får ta del av forskare och andra personer som belyser hur storföretag arbetar för att påverka beslut och tysta kritiska röster.

-Dole är en stor annonsör, de har mängder av anställda och de är på flera sätt en betydelsefull lokal aktör i Los Angeles. När de skriver ett brev till de ledande personerna för tidningen LA Times, då jag tror det påverkar. New York Times har som policy att aldrig förlika sig med någon, deras budskap är "see you in court", men alla andra? Om tidningens största annonsör hör av sig till chefredaktören och hotar att dra in sina annonser, hade det påverkat? Kanske inte, men kanske hade redaktionen funderat lite extra nästa gång en nyhet hittades om företaget. Jag minns själv när jag skrev en krönika i Arbetet om att Center Syd i Löddeköpinge hotade närservicen i byarna, och att det hade varit bättre att plöja upp marken till åker igen. Klart att de hörde av sig, fast tidningen stod på sig.

I "Big Boys Gone Bananas" finns ett skrämmande exempel på en tidning som inte stod på sig. Två undersökande journalister kom över intrikata dokument om hur bananbolaget i deras område, Chiquita, arbetade. De publicerade sin historia i lokaltidningen Cincinnati Enquirer. Företaget hör av sig, ställer krav och hotar med rättsprocess, tidningen viker sig, raderar artikeln omgående ur sina egna arkiv och kompenserar genom att ge företaget redaktionell insyn i flera år framöver.

Är det framtiden? Att en försvagad journalistik inte hinner, eller vågar, gräva fram obekväma nyheter om lokala storföretag? Att slimmade redaktioner har lättare för att publicera skickligt skrivna "nyheter" om företag, som deras anlitade pr-byråer skickar ut? Och isåfall, hur påverkar en sådan utveckling framtiden? Fredrik Gertten värjer sig, vill inte, som han säger, "vara en svartmålare, jag tycker inte om desillusion, jag vill ge hopp, men visst, det ser jäkla dystert ut".

-Det är en skrämmande utveckling, men det finns motkrafter. Folk är inte dumma, människor är inte hjärtlösa, någonstans dyker det upp andra kanaler och motstånd. De tidningar och medieorganisationer som inte vill gå emot den här utvecklingen kommer till sist också överges. Det måste uppstå nya vägar, hur de ser ut vet jag inte idag, men det är tydligt att dokumentärfilmen är en växande stark kraft i världen. Det finns ett stort sug efter den här sortens material och kunskap, och det sker parallellt med att den grävande journalistiken har tappat fart.

Själv vill han berätta om människor vid sidan om det stora medieflödet och beröra både känslomässigt och intellektuellt. I förlängningen hoppas han att hans filmer bidrar till att öka medborgarnas kritiska blick på samtiden och dess utveckling.