Kultur och Nöjen

Dollys skånska döttrar

Kultur och Nöjen Artikeln publicerades

"She's more than big boobs." Countrydrottningen Dolly Parton blir i dokumentärfilmen "Jag är min egen Dolly Parton" den röda tråd som binder samman fem artistiska skånska tjejer. Bland dem Lotta Wenglén från Södra Åby.

Det var meningen att bli en engånsgrej, på kul. Men hyllningskonserten till Dolly Parton i Malmö 2004 blev en till, och sedan en till. Och till sist en hel dokumentärfilm, filmad under sex års tid.

– Jag hade länge haft en tanke på att göra en film om inspirerande kvinnor. Fast jag visste inte riktigt hur jag skulle göra det, berättar regissören Jessica Nettelbladt, som fann sitt ämne genom sitt starka intresse för musiken.

– Jag smittades av att de här fem tjejerna verkade ha så kul, och släppte på garden för att de fick spöka ut sig. Dolly Parton är så extrem, och det gjorde att de spökade ut sig mer också. Det blev en lekfull stämning, beskriver Jessica.

Det var fler artister på Dolly-galorna, men Jessica Nettelbladt fastnade för Cardigans-Nina Persson, Helena Josefsson som bland annat sjungit med Per Gessle, Cecilia Nordlund från Souls, Gudrun Hauksdottir och Lotta Wenglén.

Och även om Dolly är viktig, och faktiskt också medverkar i filmen, så är hon egentligen bara en förevändning för att berätta en helt annan historia.

Intresset för denna storbystade countrymadame visade sig vara oväntat spritt bland en rad musikskapande kvinnor. För att det bakom Dollys fasad som över-mejkat blont bombnedslag dolt sig en talangfull musiker och slipad affärskvinna.

– Jag har alltid haft Dolly med mig, ända sedan jag lekte med dockor, berättar Lotta Wenglén, singer-songwritertjej bosatt i Söda Åby utanför Trelleborg.

– När jag lekte kobojsare satte jag på countrymusik med Dolly Parton. Jag försökte alltid rama in leken med lämplig musik, ler Lotta.

Lite pinsamt har det tidvis varit att vara Dolly-fan, medger hon. Särskilt under det grälla och plastiga 80-talet.

– Det som tilltalar mig är arbetet, hennes låtskriveri, säger Lotta Wenglén. Hon är ju klockren med all stämsång, och ingen har samma klang högt uppe som hon har. Det förstår man också när man ger sig i kast med hennes låtar. Man får nog sänka tonläget så där 20 snäpp!

Medan Dolly allt mer glider ut i periferin, koncentrerar sig filmen på tjejernas trassliga familjerelationer, cancersjukdomar och självförtroendekriser.

- "Du kan inte ha fem karaktärer i en film", var det många som sa, berättar Jessica Nettelbladt. Har man fler än tre går det inte att klippa filmen. Men jag har stått på mig till 177 procent. Och det är jag väldigt nöjd med.

– Visst, det var svårt att klippa, medger hon. Man har ju bara en viss tid på sig och jag har väldigt mycket material som är bra, men inte fick plats. Det får bli bonusmaterial på dvd:n, helt enkelt.

För Lotta Wengléns del slank det ut både sorg över broderns drickande, och det jobbiga komma ut-samtalet med modern. "Jag duger visst bara till att uppfostra alkoholister och flator", är mammans dråpliga reaktion, samtidigt som hon håller på att köra av vägen.

– För mig var det bara förtroliga samtal med Jessica, berättar Lotta. Vi har suttit och pratat och glömt bort kameran.

Bara elände är det förstås inte. Exempelvis får tittaren följa med när Lotta får dottern Ide, tillsammans med sin fru Erika.

–Vars och ens historia är på något sätt nödvändig för att helheten ska bli bra, säger Lotta Wenglén. Även om man ibland tycker man hänger ut sin familj så är det nödvändigt, tror jag. Hade man suttit och hållit igen och försökt hålla uppe fasader så hade det inte berört.