"Det ohippaste man kan bli"
Trots att Dalaplan på sistone fått väldigt bra press, i synnerhet för sina livespelningar, misstänker sångaren och gitarristen Niklas Svensson att bandet "nog är det ohippaste man kan bli." Grunden är ju inte alls några moderna, studiotillsnyggade tongångar, utan medvetet rå, skitig rock med influenser från 60-talsgaragerock och 70-talspunk.
– Det vi fastnade på, och själva vill förvalta, är energin från den musiken. Och att det ska vara enkelt på något sätt, förklarar Niklas Svensson och fortsätter:
– Jag menar inte nödvändigtvis "enkelt" som i lättillgängligt, utan något monotont, repetitivt som bara tuggar. Det ska vara som bluesen; ett lokomotiv som bara rullar på. Väldigt direkt och på riktigt.
Han är övertygad om att om Dalaplan hade bildats för 15 år sedan, så hade de låtit likadant.
– Och så vill vi låta även när vi spelar in, berättar Niklas. Inget döljs. Även om vi spelar fel någonstans kan vi behålla det. Det var ju så det lät just då.
Texterna på de tre EP-plattor gruppen hittills släppt följer samma mönster: ilsket, engagerat och med mycket att säga om livet i Malmö i dag.
– Alla i bandet har en passionerad kärleksaffär med vår stad, försäkrar Niklas Svensson. Men rapporteringarna i media och den allmänna stämningen är en annan. Och den konflikten mellan hur saker upplevs av andra och av oss, den formar nog mitt textskrivande.
Malmö påminner mycket om Trelleborg i sitt arv som industristad, reflekterar han. Han och de andra i Dalaplan har alltid haft ett gott öga för det vackra i det fula och det fina i det slitna.
– Slitet, det är så det ska vara, tycker Niklas. Det vore förfärligt att bo på ett museum, som många städer kan vara. Ska det leva och sjuda måste det finnas en dynamik. Och för att ett band ska funka måste det finnas en motreaktion till något annat.
Att ni gillar det fula och slitna, är det förklaringen till att ni valde namnet Dalaplan?
– Ha ha, ja, Dalaplan är inte Lilla Torg direkt, eller Ribersborg! skrattar Niklas.
Han berättar att bandet i sina födslovåndor, runt 2009, både repade och bodde nära Dalaplan, en av Malmös minst charmiga platser.
– Dalaplan är ett stort ingenting, samtidigt som det är allt, förklarar Niklas. Alla stora vägar, bland annat Trelleborgsvägen, leder rakt in dit. Det är en gammal knutpunkt, även om den nästan spelat ut sin roll som sådan. Nu är det en kokande trafikkittel, och inte med de vackraste kvarteren eller de mest pittoreska små husen. Samtidigt representerar det Malmö väldigt väl.
Den mörka, betongtunga gångtunneln under Dalaplan blev nyligen framröstad som "Sveriges läskigaste plats." Det tycker Niklas Svensson är lite orättvist.
– Vi har visserligen ofta spekulerat i hur de tänkte när de byggde den, kommenterar han. Det måste ha varit enbart funktion, man tog nog inte hänsyn till något annat.
– Men det i sig är fascinerande. Man måste se humorn i det!
