Den twittrande 10-talssekten

Ett år och sju tusen tweets senare ser min vardag annorlunda ut. Om jag inte får twittra på en hel timme drabbas jag av akuta abstinensbesvär.

Detta är en av få lärdomar jag med eftertryck faktiskt kan säga att jag ådrog mig på journalisthögskolan; vikten av att integrera de sociala medierna i 10-talsjournalistiken.

Det är förstås lätt att förföras av de sociala mediernas till synes revolutionerande möjligheter. Och såväl blogosfären som twitterditot är nedlusade med autodidakta hipsterjournalister som bloggar och twittrar och statusuppdaterar om inget annat än just de sociala medierna och deras förträfflighet.

Denna osannolika inommediala hajp har lett till att alla företag, myndigheter och politiska partier när en oomkullrunkelig övertygelse om att man måste finnas överallt på internet. Trots att undersökningar visat att endast 1 procent av den svenska befolkningen loggar in på twitter minst en gång i veckan.

I USA är kändisars och politikers twitterkonton självklara källor i den dagliga nyhetsrapporteringen, och de har alla stora horder av followers.

De svenska twitterinvånarna består fortfarande nästan uteslutande av mediemänniskor, kulturkoftor och en och annan poppig politruk. Alla känner alla, och en hel del har legat med varandra.

Det är en sekt. Vi är en sekt.

Tidigare i höstas recenserade jag den queerotiska novellsamlingen "Skamlöst", signerad ett brokigt författarkluster med journalisterna Gustav Almestad och Elin Grelsson i spetsen, och twitterlegenden Agnes Arpi i bakgrunden. Journalister som jag högaktar. När jag satt med boken i handen och kliade mig i det begynnande skäggstubbet kom jag på mig själv med att oroa mig för att ogilla boken. Det skulle liksom kännas så jobbigt att behöva såga Elin och Gustav och Agnes, människor som jag tycker mig känna.

I synnerhet Agnes, som är den stora anledningen till att folk på Twitter faktiskt vet vem jag är. Att såga henne skulle kunna vara direkt karriärsvådligt.

Författaren och litteraturkritikern Ulrika Kärnborg har, lite självrättfärdigt sådär, berättat att hon aldrig recenserat en bok av någon författare som hon träffat privat. Men när alla kulturjournalister och hela kulturetablissemanget hänger på Twitter och alla känner alla, suddas dessa gränser sakta men säkert ut. Vi riskerar att bli den symbiotiska klubb för inbördes beundran som många redan anklagar oss för att vara.

Vi riskerar att ge Göran Hägglund rätt.