Dags att vårstäda och skaffa en målbild

Jag har annars vad jag kallar en charmigt bohemisk inställning till städning, medan vissa illasinnade familjemedlemmar på ett ofint och burdust sätt hänvisar till lättja.

Jag får plötsligt en brinnande längtan efter nytvättade fönster, renande vårregn, tomma anteckningsböcker och nystartade projekt. Det är på våren jag skriver de första raderna på romanen som ska bli en bestseller, möblerar om hemma, upptäcker detox-dieter och börjar med alternativa träningsformer.

(Det här med detox kan ni för övrigt skippa om ni inte är självspäkande masochister; man blir yr och irriterad och hela projektet är en plåga för en själv såväl som omgivningen.)

Kanske har denna återkommande lust efter rensning och förändring att göra med den knoppande trädgården utanför, kanske är det bara en djupt rotad vårlig tradition av att elda upp gammalt skräp och deklarera det gamla årets inkomster, eller så har det helt enkelt att göra med att ljuset ger en energi att ta tag i den smuts och oreda som belyses?

Hur som helst så verkar det inte bara vara jag som känner denna längtan utan jag ser den överallt. Medierna är fulla av tänkande filosoferande personer, med de mest diversifierade bakgrunder, som alla ger tips och råd för ett nydanat, framåtblickande liv.

Man ska tydligen inventera, göra en plan och ha någon slags målbild. Sedan är det bara att köra rakt in i kaklet! Vad man inte tänker på är att omgivningen kanske inte alltid hänger med.

Det viktigaste är kanske egentligen att inventera vilka personer man har i sin omgivning och göra sig av med dem som inte tillför något? Alla har någon eller några ruttna ägg i korgen som man innerst inne vill bli av med, men som finns där och tar upp utrymme och energi. Det kanske är barndomsvänner man för länge sedan växt ifrån, den gamla arbetskamraten man inte har något gemensamt med längre, eller vänner som helt enkelt utvecklat en bitter och tärande syn på livet.

Hur man ska åstadkomma detta rent praktiskt har jag dessvärre ingen aning om; det är det som är problemet med oss tyckare. Det är väldigt lätt att slänga ur sig peppande ramsor om hur renad och pånyttfödd man känner sig efter att ha gjort x, y eller z men det är en annan femma att passa in det i ett riktigt liv. Att faktiskt ha praktisk möjlighet att göra sig av med stressande uppdrag och näriga personer kan ibland kännas som en ouppnåelig lyx även om det såklart ofta handlar om att våga prioritera.

Som nyårslöftet om gymet kommer och går men den otränade kroppen består, så måste kanske också vårstädningslusten så småningom ge efter för sommarens loja men sköna "äsch, jag gör det imorgon"-attityd.