Cykelsemester är ett helvete
Det finns många olika sätt att bedriva semester på. Det kan jag konstatera efter att ha rört mig runt lite i vårt landskap. En del låter bara livet gå ner i skala – istället för att vara i radhuset i det lilla förortsamhället flyttar man till ett annat litet förortssamhälle, campingplatsen utanför stan, där man bor i husvagn med blott några meter mellan bostäderna. Som hemma fast mindre.
En annan form är cykelsemester med camping. Det är den värsta formen. Enbart för drivna självplågare. Jag vet för jag har gjort det. En gång. Aldrig mer.
Ingenting är bra med cykelsemester. För det första måste man begränsa packningen rejält ty cyklar är inga lastbilar. Det innebär att man bara kan ta med det absolut nödvändiga för överlevnad. Det i sin tur innebär att till exempel matlagning blir mest ett skämt och böcker eller några flaskor vin är helt uteslutet. Vill man ha vin får man köpa det och dricka upp det direkt utan transport. Och hur kul är det i till exempel Markaryd?
Ändå blir alltid cyklarna svårt överlastade. Och i stor sett omöjliga att cykla på. Och det är väldigt tungt att trampa, särskilt när ena snodde till ryggsäcken trasslar in sig i kedjan och välter hela ekipaget. Vilket hände mig strax norr om Borgholm på Öland. Väldigt trevligt att meka med cykeln vid vägkanten med bilar som susade förbi någon centimeter från min rygg.
Det finns inget bra väder för cykling. Är det vindstilla och strålande sol då drunknar man snart i sitt eget svett och faller medvetslös till marken av solsting och uttorkning. Blåser det svalkar det förvisso men en fullpackad cykel utgör ett rejält vindfång. En kastby och man ligger där i diket. Och om det både blåser och regnar är man väldigt nära helvetet på jorden. Det går inte att cykla några längre sträckor iförd tättslutande regnställ, det blir för kvavt och varmt och så faller man av cykeln.
Då är det enda alternativet att ge upp och gå i bivack i någon skogsdunge. Och packa upp och slå upp tältet i ösregnet och uppleva hur allt blir dyngsurt och...ja ni förstår vad jag menar.
På morgonen upptäcker man att tältet står mitt i en huggormskoloni vilket innebär att kvinnan inte våga kissa i buskarna och faller därför i gråt. Och fästingarna klänger över huden och myggen firar stora blodgivardagen.
Nej, ett flygplan och ett gott hotellrum, det är vad som gäller.
Som vanligt!
Robert Dahlström, 0411-55 78 53
robert.dahlstrom allehandasyd.se
