Sovande rävar i rubiner

Salim Barakat är en majestätisk högmodernist som skriver en diamanthård dikt. Bokförlaget Tranan ger nu ut ”Sovande rävar i rubiner”, författarens eget dikturval tolkat från arabiskan av Jasim Mohamed och Jonathan Morén. Som läsare känner man sig förflyttad till Erik Lindegrens kristalliska universum när man läser rader som: ” Så spanar scenen på sig själv från sanningens kullar” eller ”Ett eko som av en skyltdocka som ropar på de förbipasserande medan själen bränner upp sina kostymer.”

Men om Erik Lindegren skrev sina sönderbrutna sonetter med andra världskrigets rykande ruiner som fond funderar jag på vilka berättelser Salim Barakat speglar. Dikten är retorisk och metalliskt glansfull, men svår att träda in i och bilderna är visionärt praktfulla med profetisk klang, men mer slutna än öppna. Tydligast ser man ett existentiellt tema när Barakat anropar tiden som en soluppgångsgrav, där varje stråle är en svepning. Expressiva är också rader som: ”Dina inälvor är kastanjerna som intigheten breder ut på glöden.”

I dikterna från Nicosia är yttervärlden mer synlig när poeten får syn på ett gäng ungdomar med motorcyklar och för en stund sänker garden och skriver utan sin poetiska rustning. I metaforerna kan yttervärlden ändå anas, som när lustarna är samlade som ”kardemummans frön i kapseln”. Men oftast riktar poeten sin blick bort från vardagslivet, i sin hypnotiskt högstämda dikt befolkad av tigrar, falkar och tempelprästernas dolk.

Även dikterna skrivna i Skogås talar om leoparder med klor av is och diamanter. Barakats dikt förblir visionär och praktfull. Med säker syntax skildrar han majestätiskt ett surrealistiskt kaos. Längre ifrån den språkmaterialistiska vardagen i dagens Poesisverige kan man knappast komma. Här lever andra poetiska ideal i en skarpslipad dikt, där varje fasett blänker med ett koncentrerat ljus.

Eva Ström

författare