Science Fiction

Det fanns nog en i nästan varje klass. En kille som kunde rita fantastiska serier och berätta otroliga historier, och som dessutom hade sett alla filmer och tv-serier som man själv var för liten för. Blodet sprutade och mördarmaskinerna eller de köttätande växterna var legio i den här killens produktion.

Jag tänker mig gärna att Johannes Heldén var den där killen. Men till skillnad från de allra flesta har han inte slutat skapa och fantisera. Heldén blev lekfull konstnär, och som sådan rör han sig numera bekymmerslöst i gränsområdena mellan de traditionella konstarterna. Ord, bild och ljud, populärt och smalt, och det man så gärna kallar högt och lågt samverkar hos Heldén på ett i positiv mening närmast oreflekterat vis.

Bredvid en allt mer framgångsrik verksamhet som konstnär publicerar Heldén med jämna mellanrum också diktsamlingar, där han naturligtvis står för hela formgivningen. Att han publicerar sig omväxlande hos OEI Editör och Bonniers är talande: traditionella hierarkier och gränser verkar som sagt inte betyda så värst mycket för honom, smått och stort förlag kvittar kanske lika. Eller så ger de olika förlagen möjlighet till den mångfald i uttrycket som präglar Heldéns konstnärskap.

Den senaste boken, ”Science Fiction”, har Bonniers som förlag och ser i förstone ut som en ganska så traditionell Bonniers-diktsamling.

Till formen och uttrycket är den också det, jag känner igen både bokens format och dikternas utseende på boksidan. Men till tematiken är den det inte. För det här är en produkt av någon som kan sin subkultur, som rör sig helt i den textvärld som byggs upp av fantasy och science ficion, med hjältar som är välkända för alla innanför, och okända för de flesta utanför. Här återkommer referenser till exempelvis Tolkiens sagovärld, till Susanna Clarkes ”Jonathan Strange & Mr Norrell” och till den värld som blev känd genom filmen ”Blade Runner”, men som för de inbitna är en roman av Philip K Dick med namnet ”Do Androids Dream of Electric Sheep?”. Men referenserna är mångdubbelt flera och de flesta långt mer obskyra.

Diktsamlingen är mer än något annat en lek med en genre och dess rekvisita: här finns rymdfarkoster, träsk och övervuxna ruiner, en mängd oidentifierade varelser, uppflammande bränder och snurrande nebulosor. Det är fullt av sådant jag redan sett och hört, det är världarnas krig och naturens hämnd på människan.

Och Johannes Heldéns styrka ligger framför allt där: i förmågan att med hjälp av en mängd referenser och allusioner frammana en apokalyptisk stämning där död, förruttnelse och en övergiven civilisation i ruiner samexisterar med futuristisk teknik och en skrämmande frodig växtlighet som är på väg att återerövra det som varit människans platser.

Det språkmaterialistiska drag som funnits i Heldéns tidigare böcker är nedtonat i ”Science Fiction”, men finns fortfarande kvar. Här handlar självreflexionen framför allt om diktens alla lån, dess material. Och allt visar sig vara om inte en dröm så väl en läsupplevelse: på slutuppslaget tittar någon upp från boken.

Science fiction och poesi är ingen ny kombination i svensk lyrik. Harry Martinsons ”Aniara” från 1956 intar där förstås en alldeles egen position. Men Heldén och Martinson har inte mycket gemensamt. Martinsons rymdepos ställer svåra existentiella frågor om människans plats i universum, om hennes ansvar för skapelsen och allt levande. Johannes Heldén utforskar lekfullt en genre och dess tradition. Likt serietecknarkillen jag minns gör han sin version av något ganska välkänt. Det är lättuggat, kul och snabbt glömt. Men det är skickligt gjort.