Henrik Berggren skriver i dagens gigantiska bok och hela höstskördens kanske allra finaste biografi, "Underbara dagar framför oss", att Olof Palme (1927-86) blev politiker av två skäl. Det ena var idealistiskt, det andra mera narcissistiskt. Frågan är om det någonsin har sammanfattats så självklart skarpt.

Idealisten hade ett genuint behov av känslan att han kunde gripa in i världen och åstadkomma positiva förändringar för människomajoriteter här och där. Narcissisten, eller tävlingsmänniskan som redan på internatet i Sigtuna försökt utmana de oftast några år äldre eleverna, älskade att mäta sin förmåga mot kombattanterna i debatter och taktiska manövrer. Romantikern och retorikern, drömmaren och realpolitikern är, hårddraget, två sidor av samma Palme-mynt. Eller, för att tala med fienderna, och de var några stycken, Palme-myt.

Istället för att anställa skiljelinjesdomare, eller konkurrensutsätta Palme-uttolkarna, kan man konstatera att Berggren snarare än att vara pittmätande har valt att ligga nära vad många, inklusive undertecknad, trodde var den under överskådlig framtid optimala och möjligen definitiva skildringen av Olof Palmes värv, nämligen Kjell Östbergs källsäkra och välgrundade tvåbandsverk.

Berggrens bidrag till en vidgad reception är tvenne. Dels betonar han Olof Palmes litterära begåvning och intressen, där förutom inhemska poeter som Vennberg och Thoursie även sådana som Goethe, Runeberg och Sartre tolkas i skenet av den blivande statsministerns intresse för viljans makt, Finlands sak, existentialismen. Sista kvällen i livet lär Palme för övrigt ha morsat, "lite blygt", på Leif Nylén – med de radikala inom konst och kultur hade Palme de facto kontakt, om än inte alltid samklingande och ömsesidig. Å andra sidan vet Reinfeldt förmodligen inte vem Carina Rydberg eller Sara Stridsberg är.

Dels och framför allt berättar Berggren utförligare än någon annan levnadstecknare om Olof Palmes historia och anfäder. Det är framgångsrika affärsmän, försäkringsbolagsgrundare och högborgerlighet på fädernet, men det är också – enligt ett intrikat och psykoanalytiskt dynamiskt släktmönster – idel adel på mödernet. Olof gifte sig – om än inte i Riddarhuset, vilket de hade kunnat, om det nu inte vore för den moderna och funktionalistiska samtidens nedtonade seder som speglades i radhuset i Vällingby – med Lisbet Beck-Friis. Pappa Gunnar, död redan vid tiden för Olofs skolstart, med balttyskan Elisabeth von Knieriem. Och farfar Sven – den kanske mest dynamiske av dem alla, åtminstone innan barnbarnet gjorde rastlös entré i talarstolen – med attraktiva Hanna, född von Born.

Så går denne välborne, språkkunnige och brett meriterade aristokrat – vars karriär inom militär, juridik eller diplomati låg lika rak som Strandvägen – över till socialdemokratin. Fiendesidan, för bövelen! Klart att det grymtades, både på Östermalm och andra burgna fästen, inom såväl som utom familjen.

Så får vi i Berggrens solitt och milt förälskat kronologiska framställning följa gullgossen, efter pappas död och före Sigtuna uppväxt med ett veritabelt matriarkat i niorummaren, genom tiderna och striderna. Hur han via erfarenheter från USA och Prag ger sig in i kampen mot kommunismen och i en kombination av liberalism och socialism söker kryssa sig fram mellan idéernas värld och den politiskt nödvändiga pragmatismen. Hur han orädd, med ett grundmurat självförtroende som möjligen har med den ryggmärgssäkra aristokratin att skaffa, kastar sig ut i hettan – må den gälla USA:s krigföring i Vietnam, inhemska studentreformer eller tredje världen, särskilt Afrika, ja alla små nationers rätt till självstyre – och notoriskt tvingas svalkas av för honom rätt marginella frågor som kärnkraft och löntagarfonder.

Samtidigt som han, åtminstone implicit, betonar frigörelsen från band och bindningar – Olof Palme såg hellre framåt än bakåt och var, det glöms ofta bort, en förespråkare för både industrialism och tillväxt – så kommer han trots en rad reformer som syftar till kvinnornas jämlikhet och den tvåkönade arbetarklassens resning att i den politiskt inhemska praktiken börja förväxla samhället med staten och i sämsta socialdemokratisk anda bli fixerad vid tanken på att mera byråkrati, centralism och paternalism är lösningen.

Självfallet är Olof Palme Sveriges främste politiker i kvinnominne – och den internationellt enda riktigt respekterade – men han blev på något sätt ändå upphunnen av tiden. Redan medan han levde hade problemformuleringsprivilegiet börjat glida över till Chicagoskolan i teorin, Reagan och Thatcher i praktiken.

Trots regeringsinnehavet och statsministerposten torde Palmes sista år, strikt politiskt, upplevts som rätt – för att tala med den Marx som han ideologiskt aldrig anammade – alienerade. Dogmerna, de nyliberala dogmerna, hade ju faktiskt segrat den kalla vintern 1986.