Therese Bohman är duktig. Men hon är lite för mån om att visa det. Merete Mazzarella har läst en debutroman som spretar.

"Inget fungerar riktigt som det ska här," säger storasyster Stella om en fönsterhasp första kvällen lillasyster Marina är på besök hos henne och hennes författarsambo Gabriel i deras vackra hem på den skånska landsbygden, och efterhand som Therese Bohmans lilla debutroman utvecklar sig vidare visar detta sig vara en replik laddad med en långt djupare och mer ödesdiger betydelse än vare sig Marina eller läsaren omedelbart kunnat ana.

Det är het sommar, rötmånadssommar, och Marina som dras med halvfärdiga konstvetarstudier går och jämför sig - som hon uppenbarligen alltid gjort - med den svalt perfekta systern som inte bara har ett skenbart lyckligt parförhållande utan också ett ansvarsfullt jobb som planerare av kommunala trädgårdar och parker. Men framförallt dras hon sömngångaraktigt till Gabriel som också snart nog i samband med en utfärd drar henne till sig, tvingar isär hennes läppar och kysser henne hårt.

Motståndslöst ger hon sig hän åt honom i ett förhållande som inte bara varar besöket ut utan också fortsätter på hösten då Marina återvänder efter att Stella gått i sjön.

Romanen är ambitiös, omsorgsfull i detaljerna, man frestas att säga duktig: Bohman har laddat upp den ordentligt, samtliga tre huvudpersoners namn ska givetvis förstås som betydelsebärande, här förekommer symbolistiska poeter och målare som Rossetti, Swinburne, Rimbaud och Munch, här finns symboltunga blommor som näckrosor, hyacinter och orkidéer, här finns ett mycket tydligt och återkommande Ofeliamotiv och överhuvudtaget mycket vatten med förrädiskt vikande hala klippor och dyiga bottnar som hotar dra ner en.

Åtskilligt känns övertydligt både vad gäller bildspråk och berättarteknik - framförallt Stellas dagboksanteckningar som Marina hittar hade åtminstone jag gärna varit utan, de påminner för mycket om inlägg på nån veckotidnings kropp- och själ-sidor.

Samtidigt är det som om författaren ändå inte varit säker på vilken bok hon egentligen velat skriva. Är det en dekadent melodram, en psykologisk thriller, eller en vardagsrealistisk relationsroman om syskonrivalitet, syskonlikhet och - framförallt - sadomasochistisk erotik?

Det är också som om Bohman inte - eller ännu inte - på allvar förmår skapa den känslomässiga intensitet som hennes berättelse förutsätter och i stället för att bli gastkramande blir den snarare prydlig. Marinas tankar och känslor - inte minst hennes kroppskänslor -gestaltas övertygande men Gabriel blir aldrig riktigt tydlig, varken som föremål för åtrå och fantasier eller som sadist.

För min personliga del fungerade romanen snarast som en nyttig påminnelse om att ingen feminism i världen lär kunna besegra den potentiellt livsfarliga dragning kvinnor - många kvinnor - kan uppleva till ero-

tisk underkastelse: till att få känna sig utlämnad, till våldsam erotik, till att hållas i ett så fast grepp att man inte kommer loss.