Anna Hallbergs nya diktsamling ”Colosseum, Kolosseum” väcker redan från början en sorts taktil motvilja hos mig. Omslaget är svart gummi, känslan lätt klibbig. Och mycket bättre blir det inte innanför pärmarna:

fekalierna på den hopvikta pappersremsan är fortfarande varma

jag längtar efter min mamma

kalvens mjuka mule

buffande

Skallar som trycker sig ut, avkommor som torkar, oätliga. Bajs och graviditetssymptom. Även språket tycks ha klibbat ihop, ord och bilder fastnar i varandra med ofta oroväckande resultat.

Det hela börjar annars återhållsamt: ”schubert, februarivinter”, skriver Hallberg som för att ange utgångspunkten, den prydliga ytan av kulturell fernissa. Den försvinner snabbt, Hallberg bjuder inte på några tranströmerska meditationer utan brandgula anus och kastspyor. Och några slutrader som, lite övertydligt, understryker tomheten i ett universum där sprickorna mellan orden krossar alla försök till mening:

Faller tillbaka i en livmoder som är tom.

En blåsa i universum.

Jämfört med hennes förra diktsamling, den stramt sammanhållna och synnerligen effektiva ”Mil”– Hallbergs bästa om du frågar mig – är detta en mer spretig historia. Energin är det visserligen inget fel på. ”Colosseum, Kolosseum” är en aggressiv, fräsande och pysande dikt. Men det starka uttrycket förbryllar.

Jag kan inte låta bli att jämföra med Johan Jönson som gjort aggression och äckel till en stor konstart, mycket tack vara att han inlemmar högljuddheterna i ett både biografiskt och politiskt sammanhang. Här är ärendet mer kryptiskt, identiteterna otydliga, de utåtagerande utsagorna ansiktslösa.

På en nivå kan den nya samlingen läsas som en betraktelse över 1900-talets mentala historia. En längre svit dubbelexponerar Säters hospital, ett av Sveriges största och modernaste mentalsjukhus när det anlades 1912, och Colosseum, arenan där mänsklig kultur och förnedring förenades. Genom att ställa de båda detaljkomponerade anläggningarna mot varandra visar Hallberg hur förtrycket är inbyggt i arkitekturen, hur omvårdnad och förtryck lätt klibbar ihop.

I det runda idealfängelset panopticons grop. I en / djup krater med valv och bågar som sträcker sig / mot himlen; solen, som ligger som ett brännande / ouppnåeligt, tryckande tak.

Det är en elegant men samtidigt lite förutsägbar fortsättning av Foucaults klassiska analys av vansinnets historia, det upplysta samhället och språkets förmåga att definiera maktrelationer, dra gränser mellan förnuftiga och vansinniga.

Bättre gillar jag de minimala registrerade kamerarörelser som Hallberg tillåter sig då och då, mitt bland de våldsamma strukturalistiska gesterna:

Hundarna eller inte hundarna, de gängliga stegen som bara är ben. Under alkoholen. I andra figurer. Söndrar och faller isär.

Det är i dessa stunder av enkelhet, när hon med förfärande precision zoomar in och isolerar människans ensamhet, som Anna Hallberg övertygar, inte i de gummiinpackade groteskerierna.

Andreas Brunner
journalist