Liksom Viggo Cavling och Thomas Bodström toppar Niklas Ekdal en spjutspetskarriär med att skriva kriminalromaner. Men medan Cavlings och Bodströms alster är tröstlöst maskinella får Ekdal liv i karaktärerna.

Möt en medelklass som vuxit upp med Lars Noréns dramatik i ett terapi­samhälle där alla svar kan sökas i en jobbig barndom. Samtal mellan vänner och älskande präglas av ett hobbypsykologiserande som jag tror speglar verkligheten. Vänskapen i boken mellan polisen Johanna och läkaren My är så betingad av detta analytiska ältande att det nästan går helt åt skogen.

Ekdal, före detta politisk redaktör för Dagens Nyheter, kan förstås inte hålla fingrarna borta från liberala värderingar, men hans samhällsgenomlysning är inte enbart förevändningar för retorik. När en ekonomiprofessor i texten grymtar att en lyckosam historia är orsaken till Sveriges sociala skyddsnät snarare än skyddsnätets effekt, då är det fakta.

Sverige slapp världskrigen och fick ett försprång till välståndet. Svenska politiker reagerade masochistiskt på detta genom att demolera stadskärnor till den grad att en vän från Hamburg på besök i Stockholm frågade: ”Men Stockholm blev väl inte bombat och måste byggas upp igen? Varför ser det då ut som det gör?”

Fråga 60-talets socialdemokratiska rivningsvisonärer, idag ersatta av lika brinnande utopiker som från höger kommer in och demolerar de allmänna välfärdssystemen i ett närmast don quijote-aktigt försök att riva ner det befintliga för något bättre: det nyliberala Utopia.

Reduktionistisk ideologi, oavsett politisk färg, är alltid destruktiv. Det är alltid farligt när en utopisk idé om samhället överordnas människorna som ska leva i det – oavsett om idén är den starka välfärdsstaten som ska dana friska medborgare, eller ett samhälle där den goda marknaden upphöjs till en allt ordnande kraft och håglösa människor i hyresrätter antas kunna försvinna om privata fastighetsbolag, inte kommuner, äger hyresrätterna. Ekdals idédeckare, där Sveriges steriliseringspolitik under 30- till 70-talet står i centrum, handlar i hög grad om det monstruösa med utopier.

Mellan 1935 och 1975 steriliserades sextiotusen svenskar – ”idioter”, ”håglösa”, ”tattare”, ”asociala”. Det är, som Ekdal påpekar, länkat till nazismens idéer. Överhuvudtaget, vill jag tillägga, är det västerländska maktbärande idésystemet mindre inkompatibelt med nazimens idéer än de flesta orkar se. Även dagens genteknik och fosterdiagnostiska eugenik syftar inte så lite till att ta fram en frisk, stark, snygg folkstam. I vems intresse? I människornas intresse eller i namn av en idé om en mänsklighet bättre än människorna?

Ekdal mer än touchar frågorna när han låter sin intrig mynna ut i en rundmålning av weird science, av bindgalen forskning som i jakten på det optimerade människolivet kränker och släcker människoliv. Det handlar om dig och mig, om våra värderingar i praktiken. Människovärde, vad är det? Alltså, ärligt?

Ekdals karaktärer har hur som helst skön klar- och svartsyn, som när en överläkare från Stocksund definierar ett radhusområde i Haninge som ”fullt av händiga män som garvar åt överheten och tror att de styr sina öden med smarta svartjobb. I stället är alla ... brickor i system som andra tänkt ut – i regeringskansliet, reklambyråerna, underhållningsindustrin.” Men exakt. Och det är den verkliga thrillern.

Maria Küchen
författare