Titta på bilden.

Du har säkert sett den förut, det är en klassisk bild. Ändå är den lätt att missa. Henri Cartier-Bressons ”Bakom Gare Saint-Lazare, Paris” från 1932, är så känd att vi nästan inte ser den längre när den dyker upp framför våra ögon.

Men titta en gång till. Varför är den så speciell? Den skildrar inget dramatiskt, den porträtterar ingen stor händelse eller känd person. Man skulle till och med kunna hävda att motivet är en smula banalt, människor som hoppar över speglande vattenpölar är närapå en fotografisk kliché.

Det som ger bilden dess unika kvalitet är Cartier-Bressons suveräna känsla för komposition och tajming, tydligast i den millimeterexakta speglingen av hoppet i vattenpölen, ett hopp som dessutom erinrar om den cirkusaffisch som kan skymtas långt bak i bilden. Se också den utsökta balansen mellan ljus och mörker. Eller hur den liggande stegen i vattnet korresponderar mot staketet, eller hur järnvägens ”rail” i Railowsky (som det står på affischen) korresponderar med stegen och staketet och järnvägsmiljön. Och så vidare.

Så många korrespondenser och sammanträffanden som bara kan ses om kameran uppmärksammar dem just där och då och skapar ett perfekt möte mellan komposition och dokumentation. Allt detta ger känslan av att bilden fångar ett avgörande ögonblick, trots dess vardaglighet. Ett konstverk taget i flykten.

Fotokonstens väg till estetikens finrum gick via konsten. När tidiga giganter som Alfred Stieglitz och Edward Steichen slog igenom var det just genom att applicera bildkonstens principer på fotografiets område. Fotografierna kunde påminna om symbolistiskt måleri eller modernistiska skulpturer. Cartier-Bresson hade skolats som målare och hans arbete präglades av samma överföring från konst till foto. Men han, som var väl förtrogen med modernismens tidstypiska strömningar, transformerade också dåtidens ofta så statiska fotokonst genom att förse den med verkligt, dokumentärt liv. Som i ”Bakom Gare Saint-Lazare, Paris” där det alldagliga språnget förvandlas till en visuell dans.

Henri Cartier-Bresson var själv alltid på språng, lika svår att fokusera som den hoppande mannen på bilden. Hans karriär, som nog får räknas som den mest enastående under fotografins 1900-tal, är en berättelse om en man i ständig rörelse. Han rör sig från en världsdel till en annan, men också från ett projekt till ett annat. Fotograferandet var bara en väg av många, han var också målare, krigsfånge och motståndsman, filmare, bildteoretiker.

Men framför allt var han idealisten som fann en kommersiell väg att nå ut. Han är med och grundar inflytelserika bildbyrån Magnum 1947 och samma år får han en egen utställning på MoMa i New York. 1952 kommer också boken ”The Decisive Moment”, som ger hans estetik ett teoretiskt fundament. Vid det laget har han klivit ut i offentligheten som fotojournalistikens klarast lysande stjärna, med lyskraft långt efter att han lägger kameran på hyllan på 1970-talet.

Flyktigheten och de många skiftande rollerna gör honom till en typisk portalgestalt för den moderna epoken, på samma sätt som en Miles Davis eller en Picasso förändrade sina konstformer och lyckades förena djärv konstnärlighet med kommersiell och publik tillgänglighet.

Avgörande för rörligheten var också en ny sorts kamera, den så stilbildande portabla Leican som med sin lätta­ konstruktion gav Cartier-Bresson möjligheten att förena dokumentärt och estetiskt som ingen annan tidigare gjort. Leican var en revolutionerande mobilkamera i ordets bokstavliga mening och den avdramatiserade själva tagningen för både fotografen och den fotograferade. Därmed kunde också människorna på bilderna kliva fram med en naturlighet som vid den tiden var så ovanlig att de avbildade kunde framstå som direkt onaturliga. Vardagens surrealism, skulle man kunna kalla det.

Det har sina sidor att vara banbrytande. Idag är Henri Cartier-Bressons fotojournalistiska estetik så stilbildande att hans originalitet stundtals glöms bort. Efterföljarna har närapå utarmat föregångaren, som vore det mästarens fel att han blev så inflytelserik.

Därför är det en sådan upplevelse att ta del av Peter Galassis praktverk ”Henri Cartier-Bresson: The Modern Century” som utkommit i samband med att MoMa i New York i våras presenterade sin stora utställning med samma titel. Galassi lyfter skickligt fram det moderna hos Cartier-Bresson så att han återigen känns fräsch och ny, inte minst genom ett lyckligt bildurval som visar hur inträngande Cartier-Bresson på sina oräkneliga resor runt om i världen – Indien, Indonesien, Kina, USA, Sovjet (det vore nästan lättare att nämna de länder och världsdelar han inte besökte) – dokumenterade hur den moderna epoken tog form och transformerade allt som kom i dess väg.

Ett gott exempel finns i bilden från Telavi i Georgien, tagen 1972. Som så många andra av Cartier-Bressons bilder bygger den på tydliga kontraster, här mellan modernt och föråldrat, ungt och gammalt. Den nya bilen i förgrunden kontrasterar mot kyrkan i bakgrunden, och barnet som står i bilens dörröppning kontrasterar mot gamlingarna som står i bildens högra del. Men alla har blicken riktad mot den ovissa framtiden, som redan har anlänt och ändå inte. Det är vintage Cartier-Bresson, och en på många sätt fantastisk bild av en konstnär som inte bara hade blick för bildens komposition utan också för vad vi skulle kunna kalla för samhället i bilden.

Men kanske är den till och med så perfekt komponerad att den delikata balansen mellan komposition och dokumentation rubbas. Bilden blir till slut mer konstruerad bild än dokumenterad verklighet, mer form än händelse.

Det är en inte helt ovanlig kritik mot Cartier-Bresson och den har sin giltighet. Det finns i hans verk en tendens till att estetisera verkligheten. Men storheten med Galassis urval är att den utmanar också den kritiken: det är just formspråket hos Henri Cartier-Bresson som skapar händelserna, lyfter dem från banala ögonblick till unika och beständiga. Att se bilderna nu i samlad trupp är som att se hela det moderna 1900-talet stiga fram, med alla individuella öden, alla berättelser om historiens hopp och förtvivlan. Rikedomen är hänförande.

Då var det briljant fotojournalistik, idag är det levande historia. Så tidstypisk och ändå så tidlös. Vad är hemligheten? Kanske i värnandet av just hemligheten: Henri Cartier-Bresson visste att de bästa bilderna döljer lika mycket som de avslöjar, de rymmer lika mycket gåta som klarhet.

Vi tittar igen på den gåtfulla hoppande mannen, där bakom Gare Saint-Lazare 1932.

Vem är han? Vart är han på väg?

Svaret hänger fortfarande i luften.