Råkar man ha gamla nazisympatisörer i släkten, är det ingenting man talar högt om. Eller snarare – man förtiger det.

Genom att addera fragment av halvkvädna visor vet jag att min farfar och min farfars bror stödde tyskarna under kriget, och att de ännu 1950 prenumererade på Nationella Förbundets tidning Dagsposten. Jag är övertygad om att också min far hade sina sympatier åt det hållet, men om det bytte vi aldrig så mycket som ett ord. Han dog för några år sedan. Vi hade inte den sortens dialog.

Min farfar och hans bror minns jag som stränga, något koleriska, men mestadels fryntliga och humoristiska personer. Det är svårt att koppla ihop dem med bilderna av utmärglade gestalter från koncentrationsläg­ren, som de ju ändå måste ha sett långt innan de lät sina barnbarn bära Dagsposten från det ena huset till det andra, där de bodde på gångavstånd från varandra i Göinge.

Jag har någon gång funderat på att gå till arkiv och privata brevsamlingar för att få veta mera om saken – någon att intervjua finns inte längre – men det har aldrig blivit av. Kanske är det mina positiva minnesbilder av de där gamla herrarna jag vill värna om. Och vad gäller min far vet jag redan tillräckligt om hans mörkblått konservativa åsikter för att inte behöva forska efter ytterligare bekräftelser.

Ingen av mina anfäder var dock medlemmar i något parti, vare sig nazistiskt eller högernationellt, och då är det kanske inte så mycket att orda om. För Oline Stig ställer sig saken annorlunda, eftersom hennes norska farfar och farmor bevisligen blev medlemmar av Vidkun Quislings marionettparti Nasjonal Samling, och det så sent som 1942 när den tyska ockupationen redan pågått i två år. De var quislingar, själva inbegreppet av föraktliga landsförrädare, de lägsta av de lägsta.

Oline Stig kan vittna om samma tystnader och bortvända blickar som jag minns, då mörka sidor ur det förflutna av misstag kommit att tan­geras. Sin farfar träffade hon aldrig – han dog två år innan hon föddes 1966 – men farmodern levde tills Oline var arton. Hon minns henne med lätt förundrad respekt. Några samtal om krigsåren förde de dock aldrig.

Att ha quislingar på fädernet – man behöver inte vara anhängare av Lysenkos teori om förvärvade egenskapers ärftlighet för att oroas av den stamtavlan. Trött på smusslandet och mumlandet beslöt Oline Stig därför att gå till botten med det ideologiska familjearvet. Resultatet föreligger i dag i form av romanen ”Jupiters öga”, hennes första efter tre lovordade novellsamlingar.

Titeln har hon tagit efter den ”tidning” som farfadern för hand eller på maskin skrev till sin hustru som enda prenumerant. Citat ur tidningen förekommer här och var i romanen, dels för att de ger en bra bild av skribentens karaktär och kynne – om än sällan av hans politiska åsikter – dels därför att det inte finns så mycket annat att citera. Den som har satsat på fel häst lämnar ogärna sina oinlösta bongar efter sig.

I kartongen som farmodern hade i sin ägo fanns förutom exemplaren av ”Jupiters öga” inte mycket mera än några foton och ett refuserat pjäsmanus. Av dessa texter kan man dock sluta sig till att Aksel Engebret var en man med höga intellektuella anspråk, om än med en något överförstorad tilltro till både sin egen och sitt äktenskaps unicitet.

Men Oline Stig inser efter forskande i arkiv och tidningslägg i Oslo och efter att bland annat ha intervjuat sin far – som var fem år vid tyskarnas inmarsch – att hon inte kommer att få reda på mycket mer än rudimentära basfakta om de förmenta landsförrädarna. Hon bestämmer sig därför att dikta ihop en någorlunda plausibel bakgrundshistoria till farföräldrarnas fatala felsteg.

Och plausibel är förvisso denna historia, därtill högst läsvärd och levande gestaltad. ”Jupiters öga” är – det kan sägas redan nu – en av det här årets bästa svenska romaner, men den befinner sig på ett dokumentaristiskt gungfly. Genom att Oline Stig så ärligt redovisar sina fåfänga mödor i jakten på den faktiska sanningen, framstår hennes fiktion paradoxalt nog som mera uppdiktad än vad den normalt skulle ha gjort i det underförstådda avtalet mellan romanförfattaren och läsaren,

Det hon här fabulerar ihop kan ju bara alltför lätt ses som en förskonande, om än inte förskönande, bild av hennes farföräldrar, en plädering för förmildrande omständigheter, snarare än ett grävande i den moraliska dyns mera stinkande skikt.

Aksel och Clara Engebret lever sina liv i ett slags halvbohemeri mellan familjeansvar och vänskapsrelaterade utsvävningar, han hjälpligt försörjande familjen först som banktjänsteman och sedan som assistent åt en judisk mäklare, hon som katolskt uppfostrad och språkbegåvad hemmafru med översättaruppdrag. De får två barn med nio års mellanrum och har hyrt in sig i övervåningen på en bondgård strax utanför Oslo. Han när sina författardrömmar, hon sin ängslan. Han är otrogen, hon förbittrad. Han har en äldre syster, hon en biktfader, båda moraliserande substitut för de föräldrar de förlorat tidigt.

Men det där steget in i Quislings parti? Varför? Aksel får genom sin vän – en filmregissör som är övertygad nazist – chansen till ett jobb som manusförfattare, förutsatt att han skriver in sig i det enda tillåtna partiet. Låter tänkbart. Clara förlorar sin katolska tro efter diverse motgångar och byter Jesus mot Quisling. Inte omöjligt. Men det som är romanens incitament – partimedlemskapet – är den period i deras liv som blir mest summariskt behandlad.

Oline Stig fann inte de otvetydiga och uttömmande svar hon sökte. Hon kunde ha lagt ner hela projektet. Jag är glad för att hon inte gjorde det. ”Jupiters öga” må vara ett substitut för sanningen men den diktade sannolikheten lever av sin egen litterära kraft.

Nils Schwartz
Eftersom Oline Stig medarbetar i Sydsvenskan recenseras hennes roman av Expressens litteraturkritiker Nils Schwartz