ANDERS OLSSON. Det finns inga stora bokstäver i Anders Olssons nya diktsamling ”men så oändligt lätt att svara dig”. Det är typiskt för hans lågmälda poesi; poeten är inte den som vill ta stora ord i munnen. Den som läser Olsson får stämma om sig till ett lyhört lyssnande, ett finstilt seende. Det betyder inte att hans poesi är svår, nej trots att Olsson gjort sig känd som känslig uttolkare av poeter som Paul Celan och Katarina Frostenson, är hans egen poesi betydligt lättillgängligare. Det finns en lätthet i anslag och ton, som andas öppenhet och också glädje.

Diktsamlingen tar sin början i Neapel med dikten ”också du har varit i den skimrande neapelbukten”. Det är oundvikligt att tänka på ordstävet ”Se Neapel och sedan dö”, och jag ser frasen som ett memento: också du har levat, upplevt skönheten och lyckan i denna tillvaro som skuggas av död.

Olsson strävar efter en avskalad lätthet. Denna svävande frihet kan finnas hos några änder som i dimman tycks simma över himlens vatten vid Brunnsviken, eller i en resa som tar poeten mellan fem länder på fem timmar, det kan gälla glädjen över en närståendes glädje. Här finns också en längtan efter en frihet från orden, att skalas ut ur orden. Jagets mantel av ”talade sömmar” kan vara kvävande. På omslaget illustreras denna längtan fint av en tygbit som repas upp i olika fritt glänsande trådar i ett konstverk av Agnes Monus. Textväven löses upp, blir fri, glittrar och andas. Trådar vävs till olika konstnärer och poeter, som Mantegna, Rilke och Emily Dickinson, till olika platser som Place de la Contrescarpe i Paris, och Krumme Strasse i Berlin eller till den buddistiske Avalokitesvara.

Den starkaste dikten har gett samlingen dess titel: ”men så oändligt lätt att svara dig”. Här ges en död vän ett inkännande porträtt, där man anar den dödes mentalsjukdom och desperation. Det finns i dikten en blottlagd smärta, en uppsliten reva i den jämna väven. Kanske ska man se hela diktsamlingen som ett svar till den döde där ”spår är närhet och möten är avstånd” och där ”allt som du älskar håller dig upprätt”. Anders Olssons diktsamling är sympatiskt lågmäld, vackert genomströmmad av ljus, vatten och luft, men det är smärtan i titeldikten som ger hans dikt nerv och kontur.

Eva Ström
författare