Kultur och Nöjen

Astrid Lindgrens blick mot Amerika

Kultur och Nöjen Artikeln publicerades

Kati i Amerika som kom 1950 hör inte till Astrid Lindgrens mera kända böcker. Kati är 21 år och har ett förkläde med sig på Amerika-resan, Moster som tagit hand om henne – Kati är som så många i Astrid Lindgrens värld föräldralös.

Spralligheten hos Kati dämpas effektivt av Mosters sunda förnuft och svenska skepsis. Hon är ett tryggt ankare under resan, samtidigt som hon vakar över Katis moral. Det blir därför en extra poäng att det är Moster som kommer att gifta och bosätta sig "over there", inte Kati som en kort tid undslipper sin rejäle Jan i Stockholm, han som varit i Amerika och vars skryt om det driver henne att ge sig iväg västerut.

Så fort Moster och Kati kommit ombord på planet från Bromma virvlar engelskan i luften, i lockande kursiv: "Air-minded, I see, Is that so", och Kati kommer ihåg fraser från sin språkbok. Men det räcker inte med "ham and egg: Man måste kunna säga baseball, popcorn och coca cola också".

Väl framme i New York tar Kati och Moster en buss längs Fifth Avenue, ner till Greenwich Village. Som en modern Askunge tappar hon ena skon. En amerikansk riddare i en mörkröd Kaiser plockar upp den, far efter bussen, och anställer Moster och Kati som kokerska ("svenska köttbullar") och serveringshjälp.

Vi får inblickar i den amerikanska borgarklassens konsumtionsvanor, "med diskmaskin och enorma kylskåp och alla de övriga elektriska apparaterna" som Kati inte låter sig imponeras av: "som en liten finurlig karlhjärna har kunnat tänka ut för att hålla kvinnfolket kvar i köket." Amerikanska och svenska alkoholvanor jämförs, och så följer ett kapitel om datingl. Här förutsätts att läsarna känner till Kinsey. Hans rapport om amerikanska mäns sexualliv var ganska färsk - den om kvinnorna skulle dröja.

Så lämnar man östkusten, förstås per bil, och blir bekant med "så kallade motels", och med restauranger "där behövde man för övrigt inte ens kliva ur kärran för att få mat" där man äter hamburgers. Drive-in biografer nämns, liksom popcorn, "det är som var man vet, rostad majs." Kati gör sig sedan viss möda att förklara en annan exotisk företeelse: "American drugstore, om igen vill jag prisa dig för din hemtrevnads och behändighets skull".

På väg från motellet skaffar sig Kati till Mosters förskräckelse erfarenhet av att lifta. Motorvägar är fortfarande ett ord i framtiden, här talas ännu om "asfaltautostrador". Utan konservöppnare står man sig slätt vid en picknick, trots alla amerikanska fiffigheter: "Folk uppfinner så mycket: Atombomber och tryckkokare och kyssäkta läppstift". I en vit trävilla i kolonialstilmed veranda, i en förstad till Washington D.C., träffar de en duktig husmor som hinner med allt: "hon som får redaktören för Readers Digest att slå frivolter av hänförelse" - Det Bästa ur Reader"s Digest var en ny företeelse i den svenska tidskriftsfloran.

Vikten av en god utbildning diskuteras, "College eller inte college, där går en oerhört viktig gräns!" Det är under de här åren som det svenska skolväsendet i allt snabbare takt amerikaniseras, efter århundraden av tyskdominans. Astrid Lindgren hade ju redan i Pippi Långstrump visat sitt intresse för alternativ pedagogik, fast då mest engelsmannen A.S. Neills Summerhill-experiment. När Kati sedan kommer ner till Virginia kan man läsa kapitlet som en summering av Margaret Mitchells Borta med vinden, och när Capitoliums "planteringar drunknade i ett sådant gudlöst överflöd av körsbärsblom" pekar det kanske fram mot Bröderna Lejonhjärtas Körsbärsdal, fast Kati väcks brutalt ur sina drömmar om ett fredlig liv ante bellum.

Och så handlar det om den yngsta generationens läsvanor, comic books, och den något äldres radiovanor, soap operas. Åtminstone det första var en företeelse som snart skulle krossa Atlanten:Stålmannen, Fantomen, Läderlappen, Kalle Anka och Tom Mix fick många ivriga läsare i Sverige. I New Orleans äter Kati och Moster en gedigen amerikansk breakfast och blir bekanta med "en av de där stora självserveringsaffärerna, som jag tyckte så mycket om" - det skulle dröja ännu några år innan svenska speceriaffärer ersattes med supermarkets. De tar tåget söderut, "medge att det låter betydligt äventyrligare att åka med Chattanooga Choo-Choo". Det är inte bokens enda exempel på Astrid Lindgrens jazzintresse.

Det femtonde kapitlet är bokens märkligaste, det framgår redan av indelningsraden: "We don"t want to mix with them people". Här möter Kati den råa sydstatsrasismen, i en spegling av vad Astrid Lindgren själv hade upplevt när hon reste i Staterna 1948 (och avsnitten om Kati fanns först i Damernas Värld året därpå). "Det känns som om det höll på att växa fram en ny Harriet Beecher Stowe i mig", varnar Kati sitt amerikanska sällskap, och texten upplyser svenska läsare om Sydstaternas Reconstruction efter inbördeskrigetoch segregeringen ombord på bussar, på parkbänkar och vid dricksfontäner. Kapitlet slutar med den blodiga texten till en av Billie Holidays mest bekanta insjungningar, "Southern trees bear a strange fruit..."

Då har Kati hunnit träffa städhjälpen Rosie i hennes rasåtskilda stadsdel, som den kanske första vita besökaren. Episoden går tillbaka på Astrid Lindgrens egen erfarenhet under USA-resan, och indignationen och engagemanget bränner hål på fiktionen. Resten av boken är ett återtåg till det normala och hemvanda, per flyg från det kreolska New Orleans till de skandinaviska invandrarnas Minnesota där Kati stöter samman med en överförfriskad svenskättling: "För faen, hemma i Sviden, där har vi roligt hela vickan!" - en krumelur lik dem Astrid Lindgren i sin barndom mött på Vimmerby marknad och senare låter Emil-böckerna befolkas av.

Kati reser ensam hem, full av nya intryck men föga benägen att komma med generaliseringar: "Om folk frågade mig: 'Nå, hur var det i Amerika?' så skulle jag bara svara; 'Tack, bra, hur mår du själv?'" Någon nostalgisk längtan till Amerika tillåter sig inte Kati när hon (likt sin författare, får man förmoda) återvände till "stenogramblocket och flickornas prat på kontoret och luncherna på Norma och den lilla lönen".

Boken slutar i stället med en förälskad skildring av försommarens Stockholm och den troget väntande Jan. Och fortsättning följde, med Kati i Italien (som först hette Kati på Kaptensgatan) när fotbollsfebern var som hetast åren efter 1950 då svenska spelare gick på export dit, och Kati i Paris, under den svunna tid då Nattparisaren var de enda blinkande ljusen man kunde se på natthimlen.



Ivo Holmqvist