Mäktiga mogna män

Nu är det Malmö Arena som gäller, popcorn, läsk och tusentals fans med imponerande åldersbredd från svartsminkade fjortisar till morfarstyper. Vi sneglar lite vilset på varann och undrar om det är dom eller vi som gravt missuppfattat det direkta tilltal som Kent är så bra på - ni vet, "du och jag" mot "dom andra".

Men när ljuset släcks, videoskärmarna blinkar och den syntburna "Taxmannen" rullar - tacknämligt utan det erbarmliga körintrot från senaste plattan "Röd" - så är vi alla samma kompis/flickvän/pojkvän till vår egen tänkta gestalt Kent. Du och jag, Kenta. Tror jag det.

Jocke Berg, orakad i tajt röd läderjacka, viftar med låtsad irritation bort försöken från de främre raderna att sjunga "ja må han leva" (han fyller 40 samma dag denna recension trycks).

- Don't even fucking start, varnar Jocke, och hellre än att låta sig hyllas sparkar han igång ett effektivt motgift i form av den "extremt deppiga" "Vinter Noll2".

Varje låt kommer smart förpackad, med tryck i basen, ett tivoli av designade ljus och suggestiva videoprojektioner från en magnifikt uppbruten vägg av skärmar.

Fast det är en ganska sansad fest, i makligt, lunkande tempo, och med taktmaskinen mestadels låst på "tung disco". Okej, han heter Markus Mustonen, men väljer ofta ett rent maskinellt uttryck. Exempelvis i "Töntarna", garnerad även med robotröster och blytung knarrande synt.

Synten ja. På "Röd" fullkomnas en synthegemoni som kunde anas redan på "Tillbaka till samtiden" från 2007.

"Musik non stop", och "Dom andra" ihopsydd med nya "Krossa allt", får bli länkarna mellan gamla och nya Kent. Fokus ligger stenhårt på de senare plattorna, av de tidiga hörs ingenting. Det funkar det också, även om de som kommit för att höra älsklingar som "Kräm", eller "747" fick gå hem en smula besvikna.

I bandets nyare låtar finns en ambition att skapa förtätning genom att skala av. Signifikant är inte bara maskinkänsla och mörka syntslingor utan även rent stillastående partier, som när de träffar rätt blir andäktigt mäktiga. Exempelvis i "Sjukhus" eller "Vals för Satan".

Vad är Kent 2010, samma nerviga, truliga och oförutsägbara gäng som 1995? Nix. Men lika passionerade? Absolut. Ett sansat, stadgat Kent med de begynnande grå tinningarnas charm.

Ny avslutare är "Mannen med den vita hatten", och kanske är det signifikativt att den inte alls slutar i omkvädet "vi ska alla en gång dö". Utan i det lite blödigare "du och jag ska aldrig dö".

Grattis, Jocke, och njut av födelsedagen. Nu tror jag nämligen inte att ni blir bättre.