Turning Leaf vänder ett nytt blad

TRELLEBORG. – Purple, Zeppelin, Uriah Heep; det är ingen ände på alla godbitar man kan plocka influenser från och ge sin egen moderna touch, säger Mats Ohlsson, bandets basist.

Den Hammondtunga och riffrockande kvintetten, med medlemmar från Trelleborg och Malmö, är absolut inget coverband. Förvisso utgör tre av dem – gitarristen Patrik Lindberg, basisten Mats Ohlsson och trummisen Ola Lönnberg – det flitiga coverbandet Shamrock. Men Turning Leaf är något annat. Rakt igenom originalmaterial och tunga influenser.

Inte minst därför gillar de "Kulturkrocken", som på lördag skakar Parken i Trelleborg med lokalt förankrad rock, från 16-tiden fram till småtimmarna.

– Speltillfällena för ett band med egen musik är inte jättemånga, säger Mats Ohlsson. Och det här är ett tappert försök att etablera något, som får viss tyngd av att alla ställer upp ideellt och lämnar vinsten vidare till ungdomar.

Själva är Turning Leaf varken ungdomar eller dunungar. De flesta i bandet har passerat 40. Det innebär dock inte att behovet av att göra och spela musik minskat. Bara att tillfällena blivit färre, med familjer och jobb att passa in i schemat.

– Musiken är ju livet, det är den man brinner för, förklarar Mats Ohlsson. Hoppet om att "lyckas" och kunna leva på musiken har vi kanske fått lägga på hyllan, för vilket skivbolag satsar på ett gäng 40-åringar?

– Men varför skulle man inte fortsätta? frågar han sig. Drömmen försvinner aldrig!

Turning Leaf släppte sin debut "Finally" 2003, samma år de spelade på invigningskalaset till Sweden rock festival. Nu finns grunder klara till åtminstone en halv ny fullängdare. Det är det tempot tiden tillåter numera. Å andra sidan: Nu har killarna rutinen och erfarenheten. Och de har släppt ungdomens otålighet och konkurrensiver.

– Som yngre körde man sin grej mer. Nu är man mer lyhörd och lyssnar, beskriver Mats.

Att hårdrocken hunnit bli ganska mainstream ser de inte precis som något negativt.

– Jättebra, tycker Mats Ohlsson. Sedan 1994 åker jag och min fru till Sweden rock, där publiken är allt från 17 till 70 år.

– Folk tror att hårdrockspubliken är stökig och "fyllig". Men det är precis tvärtom. Världens stämning, och jag har själv aldrig sett ett enda bråk.