Leena Krohn. Bild: Katri Lassila

Publicerad 20 februari 2008 9.52 Uppdaterad 25 juli 2010 1.52
Större eller mindre text

Skarpt om normalitet

NY BOK.
I en rivningshotad byggnad samlas ett antal människor kring det, som de tycker är viktigast att hålla fast vid, i en värld, som håller på att rasa samman och gå under. De finns i ett modernt samhälle, men i ett samhälle av hot och med toner av tubor i dystopi.
Byggnaden har tidigare varit sinnessjukhus, men nu tjänstgör den som en Bipaviljong, med flockar och svärmar av människor, där skilda grupper samlas runt ett intresse.

Berättarjaget är själv med i en grupp, som kallar sig Föränderlig verklighet, där deltagarna med sina egna berättelser visar på vändningar och plötsliga brott i utvecklingsskeende, som gör att berättelsen viker åt ett nytt håll.

Om människorna, som ingår i de olika svärmarna ska beskrivas, går det att välja två vägar, en mildare där de kan kallas bisarra och lustiga och en brutalare väg och ge dem epitet som underliga och fullkomligt galna.



Det märkliga är att Leena Krohn på så få sidor kan skapa ett galleri av människor, en aggregation av svärmare, som så konsekvent följer sina ideal och de ord och tankar, som de tror på.

Alla är underliga, såväl överste som städerska, inte bara människorna är underliga, utan även djuren, även de små insekterna. En dag finner en kvinna en skalbagge i ett utrymme med torrvaror. En entomolog bestämmer den vara en carabus violaceus, med släta täckvingar, trådlika känselspröt och kraftiga käkar.

Men kvinnan hävdar bestämt att skallbaggen har två huvuden, två par käkar och två par känselspröt, samtidigt avvisar hon allt tal om hallucinationer och feltolkningar.



Det visar sig lite senare att städerskan Lahja hittar en skalbagge i två hälfter med två huvuden, halvorna passar ihop exakt.

Kvinnan som hävdar att den tvåhövdade skalbaggen finns heter Selma.

Leena Krohn utmanar i sina berättelser genom att flitigt diskutera vad som är normalt, onormalt och naturligt och onaturligt, hon argumenterar inte förstrött och undanglidande, tvärtom är hon noggrann med en teoretisk tyngd och en vetenskaplig precision. Om inte de rätta orden finns, så uppfinner hon dem, så att de passar hennes ordbygge.

Det är stimulerande att läsa henne, hon är rolig, fantasifull och skarp i sina iakttagelser av människor. I sina dialoger fångar hon enkelt hela svärmar av spretande tankeskelett.



Leena Krohn är inte fördömande och moraliserande över människor, varje människa har rätt till ett eget liv, även om det är udda och inte passar in i en bostonmatris. Dessutom äger varje människa en berättelse, som är värld att lyssna till, att bli uppmärksammad och att bli tagen på allvar stärker varje människa och stagar upp en individs identitet och självkänsla.

I Bipaviljongens värld förändras förutsättningar och människorna bryter sina vägar, som Lahja, hon slutar städa, prostituerar sig och plötsligt är hon borta, ingen har sett henne. Det konstateras att hon är försvunnen, så fortsätter livet bland de övriga svärmarna.

Den finska författaren Leena Krohn har skrivit ett trettiotal verk, hon är översatt till ett tiotal språk och nominerad till Nordiska rådets litteraturpris 2008, det hoppas jag att hon får, hon har en alldeles egen berättarstil och det är krävande att läsa, men nyttigt för att bevara de hjärnceller, som finns kvar.



Bo Bjelvehammar
Läsarpulsen
Toppnyheterna just nu