Rubrikerna var dramatiska dagen före julafton år 2000.

Det var en lördag. Genom en välplanerad kupp mot Nationalmuseum i Stockholm hade förövarna på fredagen lyckats stjäla två tavlor av Renoir, Ung parisiska och Conversation, och dessutom Rembrandts berömda självporträtt. "Beväpnade rånare kom över konst för mångmiljonbelopp" skrek löpsedlarna.

Tre män iförda rånarluvor och utrustade med k-pist och pistoler hade sent på eftermiddagen, några minuter före stängningsdags, under vapenhot klippt av stålvajrarna som de tre små tavlorna hängde i och sedan sprungit ner för trappan och ut till en motorbåt som väntade vid Museikajen invid Skeppsholmsbron.

Två bilar började plötsligt brinna som avledningsmanöver och taveltjuvarna slängde ut spikmattor, så kallade "spanska ryttare", för att stoppa eventuella förföljare. Båten körde över till Skanstullbron. Där slutade polisens spår.

Kuppen var skickligt genomförd. Den var helt klart välplanerad. Däremot kunde ingen begripa hur rånarna resonerat. De tre tavlorna skulle omöjligt gå att sälja. De var alltför välkända. Om denna tavelkupp har Ernst Brunner skrivit en bok. Yngling på guld är dess titel, och "roman om ett brott" har han valt som ambitiös genrebeteckning, alltså samma som en gång Sjöwall-Wahlöö använde för sin lysande dekalog. Den kommer ut idag och går inte att beteckna som något annat än ett grandiost konstnärligt misslyckande.

Med en tröttsam petighet, en nästan pedantisk besatthet, återges lätt uppiffade utdrag ur polisens förundersökningsprotokoll.



Det är precis lika upphetsande som det låter. Sida upp och sida ner med spaningsdetaljer och scener ur brottslingarnas liv kring händelsen radas på varandra i malande ton. Det börjar med att den rutinerade fängelsekunden Tord Anker släpps från Asptunas öppna anstalt där den ligger ett par mil söder om Stockholm. Plattityder och fördomsfulla schabloner ekar tomt redan från romanens första sida. "Vid ratten satt kvinnan som kunde gå i döden för honom", skriver Ernst Brunner, "en attraktiv dam med blicken stadigt fäst på grusvägen som körde i klänning utan trosor".

Brunner berättar historien om denna omskrivna tavelkupp på ett tillgjort språk som försöker ligga nära någon form av jargong; ett språk som jag antar att Brunner föreställer sig att "kriminella" pratar. Det blir patetiskt, ibland ofrivilligt komiskt.



Men framför allt oerhört tröttsamt att läsa - det är rörigt, osammanhängande och ostrukturerat.

Det svider snart i hjärnan av snubblande syntax, syftningsfel och en okänslig meningsbyggnad som närmast påminner om en tondövs desperata försök att dansa foxtrot.

Stilkänslan sviker Ernst Brunner totalt. Det vimlar av ord som "brillglas" och "slängbärs" och formuleringar som: "Han kastade sig fyllögd i bingen". "De blev lite spattiga och tog sig en röka."

Efter etthundranittiosex utmattande sidor som snudd på slaviskt följer förundersökningen kommer del två, en utflykt som tar sin början i 1600-talets Leiden där Rembrandt som tjugofyraåring år 1630 skapade sitt mästerverk till självporträtt. Sedan följer Brunner den vykortsstora - (15,5 x 12, 2 cm) - tavlans väg genom geografin och historien från Holland till bland annat Genève och Paris fram till att den år 1956 köps in av Nationalmuseet.

Här kan läsaren andas ut en aning. Det behövs. Men snart tar referaten ur polisprotokollen och utskrifterna från telefonavlyssningarna vid igen. Bokens sista och tredje avsnitt handlar om hur FBI genom brottsprovokation lyckas "köpa" tillbaka Rembrandts självporträtt på Hotel Weber i Köpenhamn. Den 21 september år 2005, sent på eftermiddagen, hängs åter Rembrandts självporträtt upp på sin vägg i Nationalmuseet. Och äntligen efter trehundrafemtio malande och meningslösa sidor är Yngling på guld slut.

Ernst Brunner vill alldeles för mycket och lyckas med på tok för lite. Det är ingen deckare han har skrivit. Det är ingen roman värd namnet. Det är en litterär katastrof, ett pretentiöst missfoster till bok.

Ny bok

Yngling på guld

Författare: Ernst Brunner

Förlag: Albert Bonniers