Fyra nyanser av turkost. Sofia Helin blir symbol för 2000-talets singelkvinna i dramakomedin <I>Nina Frisk</I>.Bild: Per-Anders Jörgensen/Memfis Film
rec_on rec_on rec_on rec_off rec_off

Publicerad 12 mars 2007 12.26 Uppdaterad 26 juli 2010 1.44
Större eller mindre text

Nina Frisk

Premiär: 9 mars 2007 Med: Sofia Helin, Daniel Götschenhjelm, Gunilla Nyroos med flera Regi: Maria Blom Speltid: 1 tim 23 min Åldersgräns: Barntillåten
Maria Bloms Masjävlar var ett ganska typiskt förstabarn; uppmärksammad, full av självförtroende och kanske liiite för älskad av omgivningen för sitt eget bästa. Andra barnet, lillasyster Nina Frisk, visar snabbt att hon vill stå helt på egna ben, distansera sig från syrran och söka helt andra vägar i livet. Hon är ett mycket välkommet tillskott till den svenska filmfamiljen.
Nina Frisk (Sofia Helin) är flygvärdinna och den mest normala i en familj av alldeles vanliga kufar. Brorsan är en neurotisk familjepusselläggare med stort ömhets- och barnvaktsbehov, mamman svensk mästare i passiv aggressivitet och hennes "nye kille" (i 65-årsåldern) är otrevlig nykter och Hitler när han dricker.
Maria Bloms stora genidrag med Nina Frisk är att göra sin huvudkaraktär till just flygvärdinna. Vilken symbol är bättre för 30 plus-singelkvinnan än en som bedöms efter sin yta, rör sig i alkoholtunga miljöer, jobbar hårt och leker hårt och ständigt befinner sig i rörelse.
Lika symboliska blir bilderna på Nina i badet; naken, blank, vilande i en stund av eftertanke innan hon kastar sig på nästa plan, nästa ennattsstånd. Nina Frisk är fyra nyanser av turkost i ett högt tempo, en film som studsar som en tennisboll mellan Ninas singelliv och det ämne som Maria Blom kan allra bäst: den sjuka kärnfamiljen.
Gunilla Nyroos som Ninas mamma är en nära släkting till Ann Petréns rollfigur i Masjävlar, ett bittert kontrollfreak till medelåldersbitch som förklär alla förolämpningar till komplimanger och sin egen ångest med ett nervöst falsettskratt. Det är mycket tack vare henne som Nina Frisk behåller sina huggtänder bakom leendet och gör den till en jobbig men sevärd resa genom det yngre medelålders-Sverige 2007.
Till sist en applåd för filmens modiga slut som gör att den lär fortsätta i många caféer, barer och sovrum långt efter det att ljuset tänts i salongen. (TT Spektra)
Erik Helmerson
Läsarpulsen
Toppnyheterna just nu