Låt protesterna höras hela vägen till Baku

Låt oss börja med ett klargörande, ty förbluffande många tycks ha missuppfattat det här: Azerbajdzjan är inte ett särskilt fattigt land. Inte egentligen. Men som i så många post-sovjetiska stater är korruptionen seglivad, och i stället för att använda de massiva oljeintäkterna till sociala reformer som kan stävja arbetslösheten och minska fattigdomen pumpar man in pengar i onödigt svulstiga (om än vackra) huvudstadsbyggnader. Såsom schlagertemplet Crystal Arena och det maffiga Death Star Hotel.

Den nationalekonomiska situationen i Azerbajdzjan kan och bör tveklöst kritiseras, men är (uppenbarligen) inte skäl nog för att utesluta landet ur European Broadcasting Union. Och så ska det vara. EBU är inte EU, och har dessutom en aktiv policy att avstå från politisk intervenering.

Gott så, men visst torde även EBU ha en gräns? Och visst torde den gränsen rimligen gå vid kränkningar av mänskliga rättigheter? Jag är rädd för att det är önsketänkande.

När ESC för tre år sedan hölls i Ryssland föregicks finalen av en prideparad på Moskvas gator. Men den fredliga paraden arrangerades utan tillstånd, och 35 personer greps av rysk polis. Svenska Malena Ernman var den enda artisten som protesterade, även om holländska The Toppers några dagar tidigare hotat med att bojkotta en eventuell final om polisen skulle komma att ingripa i prideparaden. Vad EBU gjorde? De hotade med att stänga av Holland i tre år om landet bojkottade finalen.

I Azerbajdzjan är homosexualitet visserligen lagligt (herregud) sedan år 2000, men det är en formalitet. Den azeriska pressen hetsar fortfarande sina läsare mot homosexuella och polisiärt övervåld mot hbtq-personer rapporteras frekvent. Det är på den nivån att den norska fanklubben har uppmanat de medlemmar som bokat biljetter till Baku att mörka sin sexualitet. EBU? De har inte sagt ett knyst.

Den homosexuella publiken är viktig för ESC, men ESC är förmodligen ännu viktigare för den homosexuella publiken. Varje år vallfärdar europeiska homos till den aktuella värdstaden, vilket de facto gör hela ESC till en alldeles egen pridefestival. Det är något EBU borde uppmuntra.

Jag vill understryka att jag inte förordar någon bojkott av tävlingen. Jag tror helt enkelt inte att det är en särskilt progressiv metod.

Vad jag däremot hoppas är att fler artister, och andra inblandade, vågar protestera den här gången. Och att Sarah Dawn Finer även den här gången bär sitt regnbågshalsband när hon delar ut de svenska poängen nästa lördag.