Briljant, bisarrt och absurt

Jag funderade faktiskt allvarligt på att strunta i att skriva någon krönika den här veckan, och istället publicera hela texten till Björn Ranelids och Sara Lis bidrag ”Mirakel”. Av det simpla skälet att jag knappt minns något annat från sändningen. Gör ni? Gör någon?

”Ingenting liknande har någonsin inträffat i litteraturhistorien”, förklarade Björn Ranelid sådär ödmjukt som bara han kan inför sin medverkan i Melodifestivalen. Jag vet inte om det är sant.

Vad jag däremot kan g-a-r-a-n-t-e-r-a är att ingenting liknande någonsin inträffat i schlagerhistorien.

De där tre minuterna är det sjukaste Melodifestivalen någonsin bjudit på.

Bilden av när Christer Sjögren sjöng ”I Love Europe” uppbackad av ett gäng käcka showgirls med plymer och flaggkjolar blir i jämförelse ett direkt modest minne.

På förekommen anledning: Nej, låten är naturligtvis inte bra. Trots att refrängen är själva definitionen av tuggummischlager och trots att (vilket de flesta missade) Sara Li både sjunger och dansar alldeles utmärkt är ”Mirakel” en usel komposition. Men det är inte därför vi älskar det. Vi älskar det därför att det är så absurt att det blir genialt.

Molly Sandén, däremot, var uppriktigt bra. Bäst. Hon sjunger bättre än både Sonja Aldén och Maria Ben Haji gör i sina drömmar, och även om jag önskar att texten varit på svenska (uttal, och så vidare) så är det festligt att höra henne förbanna Eric Saades smutstvätt. Fatta vad episkt det vore om hon skulle råka vinna i Globen och just Saade ska lämna över Sångfågeln till henne. Hehehehe.

För övrigt totalsågade Eric Saade himself sina fem arvtagare i Youngblood på Twitter. Det var kul.

Maria Ben Haji drabbades av ett nervdaller som gav smärre utslag på Richterskalan, men gjorde egentligen inte bort sig.

Däremot var hennes ballad dammig redan 1992, och dess jumboplacering får ses som ett argument för att lägga ner webbjokern. Idén var helt enkelt bättre i teorin.

En sista grej om Ranelid: Vi slutar rösta på honom nu. Han är i final, och det är där han ska vara.

I Eurovision Song Contest skulle han aldrig funka, eftersom bidragets bisarra briljans bygger på att man känner till Ranelids mediala persona. Det gör inte letterna, serberna eller italienarna.

Och även om han visserligen aldrig skulle gå med på att översätta sin text till engelska gör bara tanken på att Björn Ranelid skulle ställa sig på den azerbajdzjanska schlagerscenen och proklamera meningen ”Nu kommer soldaterna, nu kommer armén” mig en smula orolig.