Björn Ranelid, I surrender

Och för all del: Leksand bjuder på en ganska habil deltävling. Molly Sandén framför en ballad som är en riktig ballad, EMD-Mattias solodebuterar med en texttung r’n’b-historia som jag inte alls gillar men som faktiskt är riktigt kompetent, och Love Generation gör comeback med en inte lika direkt låt som lyfts av en slick scenshow med tillhörande kroppsstrumpor. MTV-gala-snyggt, som någon schlagerbög twittrade.

Eric Saade är också med. Eller, åtminstone fem små Saade-kloner som kallar sig Youngblood. De tävlar med låten ”Youngblood” (fantasifulla kids), som låter som slaskdemon till just Saades ”Manboy”. Å andra sidan är ju världens sämst bevarade hemlighet – sedan Sean Hayes kom ut ur garderoben – att nästan alla låtar i Melodifestivalen är plagiat. Vilket torde vara enda anledningen till att Andreas Johnson faktiskt kommer undan med att totalrippa refrängen till Suedes ”Beautiful Ones”.

Men nog om oväsentligheterna. För ni vet, när schlagerbloggosfären skriver att Björn Ranelid står och reciterar sentenser som ”Om kvinnan säger nej till mannens säd i sextio år, då dör mänskligheten ut” till ett eurodiscobeat är det inte sarkasm. Han gör verkligen det.

Det är så sinnessjukt på så många sätt att inte ens Ranelids eget ordförråd skulle räcka till för att beskriva det hela. Det enda jag förmår konstatera är att bidraget ”Mirakel” MÅSTE gå till final. Björn, I surrender.