Populärkulturell perfektion

Vi skulle faktiskt kunna stanna här.

Vore jag inte så ohälsosamt förtjust i det mediala spektakel Melodifestivalen faktiskt är hade jag varit helt chill med att ställa in resterande deltävlingar, stuva in några dussinromcoms i lördagstablån, och boka en flygbiljett till Baku åt Loreen.

"Euphoria" är nämligen ren och pur schlagerkonst. De svala verserna som kontrasterar så snyggt mot Billboard-refrängen, den expressionistiska koreografin, Loreens karakteristiska klang – det är tre minuter av populärkulturell perfektion. Och OM vi skickar det till Eurovision Song Contest är vi garanterade en topplacering. Vi kan mycket väl vinna hela tjottaballongen.

Men, nu återstår det ju faktiskt fem veckor av spektaklet. Och lika tacksam som jag är för att ni gav Loreen en finalplats, lika tacksam är jag för att ni INTE gav Sean Banan en.

För utöver en ljudbild lika modern som Bert Karlssons mjälliga pullovers är "Sean Den Förste Banan" i mina öron (och ögon) inget annat än illa dold vardagsrasism. Den bekräftar liksom alla vedertagna fördomar om invandrare – att de är håriga skattesmitare som kommer hit och tar våra kvinnor, etc – och även om jag inser att det inte är särskilt sannolikt måste jag ändå fråga: Kan det månne vara så att Sean Banan jobbar undercover för Sverigedemokraterna?

Jag blir ärligt talat en smula bekymrad när välrennomerade musikkritiker som Anders Nunstedt kallar Sean Banan för "ett komiskt geni", och när stora delar av min relativt intellektuella twitterfeed tokhjärtar hans bidrag.

Det värsta är ju emellertid att "Sean Den Förste Banan" inte ens var veckans sämsta låt.

Marie Serneholt släppte faktiskt ett riktigt småtrevligt ABBA-esque album en gång i tiden. Men det är snart sex år sedan, och när hon väl äntrat schlagerscenen har hon gjort det med låtar som inte kan beskrivas som annat än lökiga. Under de tre minuter "Salt & Pepper" pågick satt jag mest och tyckte uppriktigt synd om den uppenbart malplacerade gyllene kroppsstrumpan. Stackaren var onekligen värd ett glammigare öde.

Annars då?

Sarah Dawn Finer är ett programledarproffs, och borde självklart ha fått leda festivalen i ensamt majestät.

Jag tyckte om att Thorsten Flinck var klädd och sminkad som en civil vampyr. Jag tyckte betydligt mindre om att han inte kunde hålla sina mansgrisiga fingrar borta från Gina Dirawis bakdel.

Men viktigast av allt: Efter tre år i exil har låtarnas upphovsmän äntligen fått flytta tillbaka in i green room. Det var på tiden. Att parkera kompositörer och textförfattare – de som rent krasst GÖR festivalen – i salongen är helt enkelt inte värdigt.