Våga vägra Stig-Helmer

I förra veckan presenterades – efter närmast såpalika intriger – ett nytt svenskt filmavtal, och ingen är nöjd. Med andra ord är allt i sin ordning. Filmavtalet har varit en otidsenlig bromskloss så länge svenska cineaster kan minnas, och kommer alltså så förbli fram till åtminstone 2015.

Samtidigt deklarerar kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth herself med berått mod att hon inte ens sett Ruben Östlunds "Play" – förra årets bästa och mest omdiskuterade svenska film. Det borde ha varit ett kulturpolitiskt självmord, men i ärlighetens namn är väl ingen särskilt förvånad.

Många inom branschen har i ren desperation börjat ropa på en helstatlig filmpolitik, som i Danmark. Och trots en helhjärtad tro på den fria marknadsekonomin ska jag villigt erkänna att även jag tänkt tanken.

Problemet är bara att jag inte tror att det skulle hjälpa. Svenska politiker är helt enkelt för ointresserade av filmens kvalitetshalt – de vill bara att den ska "gå bra." Således skulle de bara springa biografens (för vi har nästan bara en numera) ärenden. Pengarna skulle fortsatt offras på säkra publikkort som "Göta Kanal 57", och inte på kvalitetsfilm som "Apflickorna."

I väntan på ett fungerande filmavtal som tar reell hänsyn till både nya (nåja) distributionskanaler, regissörsmångfald och filmisk kvalitet – och den väntan kan bli lång – är det faktiskt upp till publiken själv att börja ta sitt ansvar. Kort och gott: Välj dina biobesök med omsorg, god damn it.

Att såga svensk film har på senare år blivit lite av god etikett. Och om man för en gångs skull får för sig att säga något positivt om en svensk film är Magdalena Ribbings rekommendation förmodligen att lägga till brasklappen: "Alltså, den var bra för att vara svensk."

Det är som att säga "hon är en bra chef – för att vara kvinna." Och sedan gå och sätta sig i herrbastun. Uscha.

Sanningen är den att svensk film inte alls är särskilt dålig egentligen, det satsas bara alldeles för mycket pengar på alldeles för kassa produktioner. Därför att det är de som går bra. 2011, ett osedvanligt undermåligt svenskt filmår, är ett plågsamt tydligt bevis. Visst kan vi stå ut med både Änglagårdsuppföljare, Åsa-Nisse-reboots och del 83 i Stig-Helmer-serien – men inte samma år. Det är sådana rullar som ger svensk film dåligt rykte.

Men om svensk film ska bli sådär bra som den faktiskt kan vara, måste vi se till att sluta driva utvecklingen i motsatt riktning. Vi måste börja köpa biljetter till kvalitetsfilm av begåvade regissörer, och sluta slentrianspringa på visningar av publikfriande slask. Vi måste våga vägra Stig-Helmer.