– Det är klart att det inte är det normala stället att uppträda. Men det låter lite kul, säger Adde Malmberg i skräckblandad förväntan inför måndagens visit på Trelleborgs badhus.
Ingen scenkostym, inga instrument, ingen rekvisita. Bara en människa och hans/hennes personliga reflektioner. Det var dogma-reglerna för standup comedy i Sverige, så som de drogs upp i slutet av 80-talet. Och det var Adde Malmberg som gjorde det, ihop med Bertil Goldberg och Jonas Hallberg. De startade Stockholmsklubben SUCK (Stand up Comedy klubb) 1988.
– Det låter kanske lite fånigt att ha regler på det sättet, säger Adde. Men när man definierar en genre måste man veta vad det är man gör.
– Vi tyckte att standup skulle passa i Sverige. Därför att det finns ett drag av samspel mellan publik och artist; publiken har rätt att svara och säga emot. Och vare sig engelsmännen eller vi svenskar gör ju det spontant. Är man normalt lite försiktig och inte vill utmärka sig, är det bra om det ges en tillåtelse att göra det vid vissa tillfällen.
Idén att skoja med sig själv som utgångspunkt var också lockande. I stället för att gömma sig bakom en roll. Nu finns det en svensk "scen", befolkad av ett myller av personligheter.
– Alla skämtar utifrån sin stil, tycker Adde. Det finns de som är ganska hårda och råa, säger mycket könsord och svordomar och utmanar publiken på det viset. Det tycker jag är ganska ointressant.
– Sedan finns de politiska som ska uttrycka en ståndpunkt, och de mer absurda och galna. Den gren jag tillhör kommenterar verkligheten. "Har ni tänkt på varför vi gör så här?"
Just nu spelar Adde Sir Lancelot i Monty Pythonmusikalen "Spamalot" i Stockholm. Och han gillar att hålla på med ett växelbruk av skådespeleri, standup och regisserande.
Vad får du ut av standup, i jämförelse med teater- eller revyroller?
– Standup är till sin karaktär mycket mer av ett vågspel, beskriver han. I "Spamalot"
vet jag exakt vad jag ska göra i varje scen. Men varje standup-jobb är
unikt. Jag måste tänka efter vilken stad jag är i, vilken sorts människor
jag möter, och hela tiden göra nytt material.
Adde Malmberg har också regisserat mycket komediteater, exempelvis på Fredriksdal eller häromsistens "Obesvarad kärlek" i Malmö med Eva Rydberg och Tomas von Brömssen. Och då har man nytta av ståupp-kunskaper.
– O ja! säger han med eftertryck. Komiker blir mycket medvetna om hur det fungerar att berätta en historia – och då menar jag inte "en rolig historia", utan själva dramaturgin, hur man lägger upp det, början och slut och sådant. Hur det ska organiseras och systematiseras för att få bästa effekt.
– Det slarvas mycket med rytm och tempo i svensk komedi och fars. Och det gör att det faller ibland.
Komikernas status är dock inte stark på de "fina" teatrarna. Adde Malmberg har hört vad han skulle vilja kalla ett förakt för "bondkomikerna."
– Samtidigt tror jag att många skådespelare tycker att det hemskaste som kunde hända var om de skulle stå på en scen som sig själva, och underhålla en publik i 40 minuter. Det finns många som känner respekt för det.
40% är glada
40% är likgiltiga