Återvunnet och återbränt

Bengt Gilbert Andersson ställde ut på Trelleborgs museum redan 1972, så när han nu återkommer blir det faktiskt 40-årsjubileum.

På Trelleborgs museum kan man se honom i en video, filmad av frun Katarina Ziethén, i arbete i sin trivsamma ateljé i Malmö. Det meditativa drejandet av temuggarna "fågelkopp", stansandet av små lerbitar med pepparkaksformar av olika slag, och så bomärkesstämplingen med ett tulpanfröhus.

– De växte utanför verkstaden där jag lärde mig jobba med keramik. På Östra Grevie folkhögskola, 1969, berättar Bengt Gilbert.

Nu har han skapat en lekfull blandning av lerbitar, ihoppusslade till små torn eller halvcirklar med avtagbara lock och så "tak" av återvunnet porslin. Eller små skulpturer, eller glasbubblor. Loppisfynd, alltsammans.

Bengt Gilbert gillar nämligen kombinationen av nya grejor och gamla. Och det ena materialet med det andra. "Det ena på det andra", alltså, vilket gett utställningens dess logiska namn.

– Materialen lyfter varandra. Dels är det ett sätt att ta tillvara på gamla ting och uttryck. Och dels beror det på lathet, ler konstnären.

– Titta på det här vita porslinet med genombrutna kanter, nästan som om det var spetsknypplat. Det hade ju varit jättejobbigt att göra själv!

En oväntad men välkommen bieffekt av att bränna gammalt porslin en gång till, i 1260 grader, är att det "tvättas" från decennier av smuts. Lystern blir pärlgnistrande.

Patina kan Bengt Gilbert locka fram på andra sätt. Genom att exempelvis dreja en skål, och lägga en gammal glasskål inuti den, eller rent av bara en skärva av något gammalt, sönderslaget. Då smälter det nya verket och det gamla bokstavligen samman. Idén att inte bara återvinna utan även återbränna skapar oerhört spännande effekter i färg och struktur.

– Allra vackrast blir det med svart glas, tycker Bengt Gilbert. Fast det hittar man inte så ofta.

Baksidan av återbränningstekniken är att den är svår att bemästra. Extra lång avsvalning krävs för att inte verken ska spricka. Ändå drabbar det nästan tre av fyra verk.

Alla verken på "Det ena på det andra" är prydnader - men funktionella. Locken och de genombrutna sidorna skvallrar om att de är lyktor, nästan allihop.

– De ska kunna stå utomhus, förklarar Bengt Gilbert Andersson. Själv tycker jag om att placera dem i växtlighet, och se hur den växer och väver sig in i lyktan.

Blandningslusten har inte lämnat konstnären. Han inte bara dammsuger loppisar, utan har också sina ögon på farmors mors gamla tallrikar.

– De har gått i arv, och är skitiga men otroligt vackra, säger Bengt Gilbert. Nu är det bara två kvar, så jag ska nog använda dem till ett nytt verk. Hellre det än att de bara ska samla damm i ett skåp. Och så kan de ju gå i arv igen en dag, till mina barn.