Medryckande gospelglädje

Fjolårets uppvisning i S:t Nicolaikyrkan med Gospel Glory var en påkostad affär vars djupdykningar i Elvis gospelmaterial var illusorisk och svängig, om än inte något som skakade ens grundvalar.

Årets show kallar Höllvikens egen Elvis, Kenneth Wahlberg, själv för "den största satsningen i Sverige vad gäller Elvishyllningar." Så kommer han också med stort band, blåsartrion Crazy Horns, gospelkören Released samt stråkkvartetten Minerva som extra allt-bonus. Det finns förutsättningar för pop med pamp och pomp.

Det är ett såpass säkert band, visar det sig, att Ken gjort sig själv till den svagaste länken. Minervas smäktande stråkar lyfter låtar som "I Can't Stop Loving You", och de tio tjejerna i Released fullkomligt lyser, från den högtidliga starten i "Amazing Grace" till det lössläppta slutet med Elvis 50-talsrock'n'roll. Så ska en gospelkör vara; hängiven och stark i sin övertygelse.

Showen vilar länge tungt på det tämligen nedtonade, balladorienterade och obskyra. Allt för länge, kanske. Även om versionerna av "I've Got a Feeling in My Body" och funkiga "If You Talk In Your Sleep" är snygga, så behövs fler av de låtar som skapar omedelbar respons. Särskilt en publiktunn kväll som den här.

Röstmässigt finns det bättre Elvisimitatörer. Fast ännu fler sämre. Ken kan lura dig att det är om inte The King Himself du hör så åtminstone någon avlägsen syssling.

Han tar ut svängarna i "I Can't Stop Loving You" och gör en finstämd "In The Ghetto." I "Glory, Glory Hallelujah" blir det så där pampigt och svulstigt som 70-talselvis ska vara, medan den låt som växer mäktigast är Paul Simons "Bridge Over Troubled Water."

Engelskan är Ken Wegas akilleshäl. Men även om han ger intrycket av en lite lullig Elvis som har svårt att hitta orden, så måste han löpa linan ut. För illusionens skull funkar det inte med halvmesyrer.

Det som får det att funka är humorn, den avslappnade attityden och spontana "buset" i samspelet mellan Ken, kören och musikerna. Glädjen finns där, och gospelns innerlighet.

Ändå misstänker jag att det inte blir fler Wegasbesök av den här storskaliga sorten. Kyrkan är inte ens halvfull, och ett hundratal betalande räcker inte långt för en så pass ambitiös show, med öga för detaljer och kostymering.

Synd, för Elvis i kyrkan kunde blivit en skön nyårstradition.