Hundarnas herre

Jo, konstnären, pedagogen, fotografen och diktaren Karl-Erik Olsson (1927-1995) från Ringsjömetropolen Snogeröd var en man med humor. Underfundig och originell, enligt dem som kände honom, och en man som fick en glimt i ögat när han fattade penseln.

I förstone kan man nämligen lätt förledas att tro att de figurer som befolkar hans tavlor är hundar. Av någon svårbestämbar korsning, med en dos av golden retriever som familjens hund Roma var. Men ju mer man umgås med bilderna, hävdar antikvarien Annika Börjesson på Trelleborgs museum, desto mer glömmer man hundarna. Och fram träder figurernas mänsklighet.

– Hunden beskriver egenskaper hos människan, inte bara utseendet, säger Annika.

– Efter hand ser man dubbelheten tydligare. Och det är inte bara humor i Karl-Eriks tavlor, det finns ett allvar i dem också.

Utställningens ena del är ihopplockad på krigsflygskolorna i Ljungbyhed och Linköping. Karl-Erik Olsson utbildade sig nämligen till flygtekniker, och hade hela sitt liv hjärtat hos flyget.

Den andra delen är sammanställd hemma hos Karl-Erik Olsson själv. Eller rättare sagt hos hans änka, Gunilla Söderbom-Olsson, som numera bor i Malmö.

– Jag blev själv förvånad över hur mycket jag hade hemma, säger Gunilla, som tycker det är jätteroligt att hennes makes konst fortfarande uppmärksammas. I somras hölls en utställning i Hammenhög, men samlingen på Trelleborgs museum är annorlunda och visar målningar, grafik och foton från konstnärens hela karriär.

– Särskilt de militära varianterna är det roligt att kunna ha med här, tycker Gunilla Söderbom-Olsson. Många av dem finns faktiskt även i civila varianter.

Karl-Erik Olssons målningar utgår gärna från ordspråk eller bibelcitat, som vägleder betraktaren. Ändå är bilderna inte bara öppna och raka, utan lånas en besynnerlig extra dimension av hundgestalterna.

Exakt hur det där med hundarna började minns inte Gunilla Söderbom-Olsson. Kanske med den skateboardåkande hund som plötsligt dök upp i en målning mot slutet av 1960-talet.

– Egentligen tror jag att det började redan när Karl-Erik var liten, berättar Gunilla. Andra barn lekte med tennsoldater, men han lekte med rälsspik utanför järnvägsstationen där familjen bodde. Och rälsspikar ser ju lite ut som små hundar.

Själv gillade Karl-Erik Olsson-Snogeröd att ställa i tvivel om det över huvud taget fanns hundar i bilderna. "Hundansiktet har för mig effektivt lånat sig som bärare av de känslor och uttryck som jag alltmer sällan tycker mig se hos människan själv", har han sagt. "Då människan är som bäst bör jag nog tillägga."

Människorna själva är för upptagna med att hålla masken, tyckte konstnären, som ansåg sig ha fört några av sina mest givande samtal med hundar.

– Det är så mycket humor i Karl-Eriks bilder, säger Gunilla Söderbom-Olsson uppskattande. Hade ni träffat honom hade ni förstått bättre.

– Men han kunde vara jätteelak också. Hans krönikor i tidningen Mellersta Skåne innehöll rätt mycket elakheter om politikerna i Höör.

Men någon kattmänniska var han inte?
– Jodå, vi hade katter också, lugnar Gunilla Söderbom-Olsson. Och Karl-Erik hade inget emot dem. Faktum är att vi hade katt innan vi hade hund.