Greider i Palmes fotspår

25 år efter skotten på Sveavägen och samtida med socialdemokratins förödande nederlag i valet 2010 promenerar Greider runt i Stockholm och funderar på var vi varit, vart vi är på väg och vart vi skulle kunna röra oss.

Utflyktsmålen är fyra, Olof Palmes barndomshem på Östermalm, radhuset i Vällingby, lägenheten i Gamla stan och Adolf Fredriks kyrkogård där han ligger begravd, men dessa platser utgör egentligen bara hållpunkter på en löst sammanhållen resa som är framför allt idépolitisk.

Vad skulle Olof Palme göra? frågar sig Greider då och då medan han vandrar genom ett radikalt förändrat Sverige. Hur skulle Olof Palme uppfatta det här? Skulle han kunna fatta det?

Det handlar om de senaste decenniernas privatiseringar, avregleringar och ökade sociala klyftor, men lika mycket om decennierna innan dess, om en bred och mäktig folkrörelse utan vilken Palme som politisk gestalt varit otänkbar, om Folkhemmet och Det starka samhället, om välfärden och en nästintill revolutionerande socialdemokratisk reformism.


För även om socialdemokratin aldrig gick in och tog över privat egendom, som i de kommunistiska länderna, så gjorde man något lika mäktigt och förmodligen mer hållbart. Man byggde upp egna, demokratiskt eller folkrörelsekontrollerade verksamheter. Det gäller förstås inte minst den offentliga sektorn, den vård, skola och omsorg som nu privatiseras och därmed omvandlar skattepengar till privata vinster.

Man kan ju tänka sig att han skulle ha blivit förbannad.


Nu är det på inget sätt en romantiserad bild av Palme som Greider ger. Greider har, som den socialdemokratins vänsterkritiker framför andra han är, inga som helst problem med att se realpolitiken, tröttheten och oförmågan att ta in exempelvis miljörörelsens nya perspektiv. Men han ser också en Palme vars analyser fortfarande är högst relevanta, inte minst i skenet av Sverigedemokraternas intåg i riksdagen, och beklagligt frånvarande i dagens debatt.


På många sätt är det den traditionella, i grunden marxistiska, samhälls-analysen som han uttrycker. Men detta var kärnan i hans hållning till samhället och frågan om vad hög arbetslöshet och social otrygghet gör med människor: dessa problem undergräver demokratin och ger rasismen fotfäste. I dag bryter hans analyser in som närapå nyheter i den rådande samhällsordningen kring rasism och främlingsfientlighet.

När socialdemokratin snöpligt låtit sig snuvas på begreppen, alltifrån "arbetarparti" till "välfärd" och "folkhemmet", framstår Palme, med sin "demokratiska socialism" och sin obekväma internationella kritik av stormakternas övergrepp som en slags sista bastion.

Där kan Palme, förstådd som ett annat politiskt perspektiv än det nu rådande, fungera som en nyckel, en alternativ väg.

När Greider skriver historia är det nämligen inte den närmast evolutionära, enda vägens historia som politiker i dag gärna framhåller. Det är en historia full av valmöjligheter, forna såväl som framtida. På så sätt skriver Greider också historia när historia är som bäst – när den är riktigt relevant för framtiden.