Vad hände med schlagerbögen?

När jag för drygt fem år sedan valsade in på den här tidningsredaktionen och började författa krönikor om Melodifestivalen hade jag fortfarande inte kommit ut. Så småningom blev jag god vän med chefen, och vågade mig på att hinta min läggning.

Redaktör Thulin fnittrade förtjust, och hävde ur sig den retoriska frågan: "Vad är det egentligen med bögar och schlager?"

Svar: Inte mycket. I Sverige.

På kontinenten ser det annorlunda ut. För även om Eurovision Song Contest är Europas svar på Super Bowl, är schlager ett utpräglat bögintresse. De nationella fanklubbarna är små schlagersekter befolkade av en klase puggor som träffas då och då och frossar i gamla festivaler.

Men i Sverige är det en folkhemsangelägenhet, en tradition minst lika levande som både påskäggen och julskyltningen. En knapp tredjedel av befolkningen följer spektaklet slaviskt, vilket rent demografiskt borde slå hål på fördomen om Melodifestivalen som en "böggrej."

Ändå blir festivalen inte av med bögstämpeln, och bögarna blir inte av med schlagerstämpeln. Den sistnämnda sitter så djupt inpräntad att det blivit homosexuell kutym att avsäga sig alla attribut som överhuvudtaget kan associeras. Samt att basha dem som inte aktivt tar avstånd.

Om man på nätcommunityt Qruiser (vilket är det vanligaste stället vi gays hittar varandra på) snubblar över en attraktiv adonis och lyckas få igång en riktigt småtrevlig mejlkorrespondens, tvingas man för eller senare erkänna:

"Eh, ja. Hehe. Och så gillar jag ju Melodifestivalen också. Hehe."

Svaret brukar bli något i stil med: "Ah, okej. Du är en sån."

En sån.

Sån är en förkortning för sådan, och sådan betyder schlagerbög. Den lägst stående levnadsformen i den svenska homofilens världsbild.

Rätta mig gärna om jag har fel, men var det inte bara några år sedan som "En sån" var en hyssjande synonym för bög?

Han är "lite speciell."

Han är "lagd åt andra hållet."

Han är "en sån."

Bögcommunityt har med andra ord adopterat majoritetssamhällets normativa elitism, och lite sådär lagom halvhjärtat försökt maskera den som ett politiskt manifest. I själva verket är det bara minoritetens skamlösa förtryck av de egna leden.

Föraktet mot schlagerbögarna är bara ett exempel. Den lynchmobb som mötte publicisten Karl Anderssons konstnärliga projekt Destroyer (ett magasin som hyllade den unge mannens skönhet) häromåret är ett annat.

Vad hände med mångfalden?

Vad hände med varje individs unika värde?

Vad hände med the god damn gay pride?