Första kärleken glömmer man inte

Vi passerade varandra varenda dag till och från skolan, men jag såg henne aldrig. Tog mig aldrig tid att stanna och se.

Det tog tolv år innan vi utväxlade våra första ord: hon bad mig om en cigarett vid grusplanen på det gymnasium vi gick i.

Efter den dagen blev vi vänner och ur den vänskapen växte en ros som jag fortfarande, sex år efter vårt möte vid fotbollsplanen, kan sticka mig på när jag kramar den för hårt.

All den osäkerhet jag kände var som bortblåst när jag befann mig i hennes närhet. Hon blottlade mina sprickor och raljerade med tillkortakommanden och brister i min person jag inte visste fanns, än mindre trodde syntes för omvärlden.

Och trots att hon visste att jag innerst inne var en osäker pojke med storhetsvansinne så berättade hon det aldrig för någon.

På nattbussen hem, efter fester där festdeltagarnas ängslighet doldes lika väl som vinflaskorna under deras jackor de bar ut ur sina föräldrars barskåp, sov hon lutad mot min axel. Och jag betraktade henne och svor för mig själv att alltid göra allt för att göra henne lycklig.

En förälskad pojkes naiva och storslagna löften till en flicka.

Vi var så unga, och vi planerade framtiden med sån lidelse och innerlighet att jag fortfarande kan förvånas över att våra drömmar inte övervann verkligheten och tidens gång. För givetvis sprack vår kärlek i sömmarna. Blev lika tomhänt som skjortan på tvättsträcket, för att citera Tomas Tranströmer.

Trots att jag jagade den tvärs över Europa när den slet sig loss från och flög iväg lyckades jag aldrig fånga den igen. Trots att jag under några månader flydde till Sydamerika för att glömma henne så var jorden inte stor nog.

Ty varje gång jag betraktade stjärnhimlen från den chilenska öknen så önskade jag att hon gjorde samma sak, från vår bänk uppe i det mörka kalla norden.

Det jag inte förstod var att sin första kärlek glömmer man inte.

Man förvarar den, längst in i garderoben. Någon gång om året tar man på sig den bara för att konstatera att den inte passar längre. Besviket tar man av sig och hänger tillbaka den på sin plats, samtidigt som man med kärlek och värme minns den första gång man bar den.