Trelleborgsrevyn infriar förväntningar

Det är faktiskt ingen risk. För även om salongen på Grand inte är så där fullproppad som man vill ha den en premiärkväll, så är gänget som står på scen så sällsynt samtrimmat att om någon till äventyrs gick hem så var det deras förlust.

Kanske beror det på allmänt spelsprall, förknippat med revyns 95-årsjubileum, kanske på ett grundligt piskhantverk från spelande regissören Nils-Gunnar Snygg. Kanske båda. Men Trelleborgsrevyn har självförtroende och ror i land två timmars revyande utan några namnkunniga gäststjärnor, utan transportsträckor och utan några större problem. Det blir efter hand många glada skratt i salongen, när publiken väl vant sig vid att förväntningar faktiskt infrias.

De "obligatoriska" dansnummer som ofta känns som ren utfyllnad har skalats bort. Men aktörerna gör ändå lite koreografiska utfall - exempelvis i "Stadsbassängen", där Alexandra Gonzalez, Sarah Törnqvist och Joakim Kjellberg driver gäck med det faktum att stan verkar drunkna så fort det regnar. Tablån slutar i en levande version av paraplystatyn "Böst", bara en sådan sak.

Andra lokala aktualiteter som gisslas är exempelvis kommunens vilsegång i den offentliga upphandlingens labyrinter, den usla snöröjningen och IFK Trelleborgs pengakris. Ändå känns inte "Jubel i år" så extremlokal att den skulle skrämma utombys besökare. För det borgar inköpta nummer som exempelvis "Effektören" där Pierre Malmqvist får tacksamt med svängrum som vild ljudmakare i en radiopjäs.

Revyn har sin brännpunkt i Sarah Törnqvists solosång "tro, hopp och kärlek", och även om greppet kunde kopplats hårdare så behövs den sortens allvar för att balansera tramset.

Den enda gång Trelleborgsrevyn går lite vilse själva - bortsett från när de missbrukar gamla torra vitsar - är när de blandar in många kockar i en längre sketch som bygger på kollektiv tajming. Då kan det bli mer rörigt än roligt.

Men ljuspunkterna är fler, och tempot högt. Härligt elakt blir det i "Tre små grisar", där Sverigedemokraterna får sitt fläsk varmt. Nykomlingen Alexandra Gonzalez briljerar i snart sagt varje nummer hon är med i, och Håkan Widerström Sleman bidrar med smarta sånger, om än med lite gammaldags touch, om exempelvis centerpartisten Patrik Holmberg som valkampanjade naken i Sjöormsfontänen.