Pösmunkar eller ekvalister?

Det mesta handlar om Julian Assange just nu. Häromdagen intervjuades han av moderslandstidningen The Australian, och kallade bland annat Sverige för feminismens Saudiarabien.

Wikileaksgrundarens groda är en av många den senaste tiden, och hans ord om att han skulle ha fallit i ett getingbo av revolutionär feminism är troligen bara en jagad mans paranoida vanföreställning. Samtidigt har han en poäng. En liten poäng.

I början av december rasade en debatt på Expressens kultursidor, en debatt som kom att involvera en handfull av redaktionens mer prominenta frilansskribenter.

Upprinnelsen var en text av Aase Berg, i vilken författaren gick till angrepp mot den nedtystning som hon ansett omgärdat kollegan Unni Drougges etablissemangsraljerande deckartravesti Bluffen. Berg påstod att den begränsade uppmärksamheten för Unni Drougges alster berodde på den inommediala könsmaktsordningen, och att manliga kulturpotentater inte ville göda en stark kvinnlig debattör.

Tanken är direkt konspiratorisk, vilket också påpekades i en replik av journalisten Erik Helmersson, som även underströk att Bluffen faktiskt recenserats på ett flertal svenska kultursidor. Berg avfärdade emellertid Helmerssons kritik, och stämplade honom som pösmunk. Ett stigma som de flesta som inte delar Aase Bergs åsikt tycks tvingas dras med.

Egentligen tänkte jag inte lägga mig i själva Bluffen-debatten, men jag måste bara ställa frågan: har ingen annan reflekterat över att den eventuella kritikertystnaden kring Unni Drougges deckarsatir kan bero på att boken är ganska tråkig?

Mer intressant är dock Aase Bergs pösmunksretorik (som backades upp av Unni Drougge herself), som de facto är signifikativ för en hel del svenska feministers offentliga framtoning: allt oftare utgår den feministiska agitationen i Sverige från uppfattningen om att alla män konspirerar mot kvinnor.

Vi som inte ställer oss bakom könskvotering i bolagsstyrelser, som inte gillar tanken om obligatoriskt öronmärkta pappadagar, och som ogärna byter ut pronomen han och hon mot det queert könsneutrala hen vi blir automatiskt brännmärkta som manschauvinister. Eller pösmunkar.

Denna exkluderande filosofi är oerhört kontraproduktiv. Och det är sålunda inte utan att man förstår varför vår jämställdhetsminister vägrar kalla sig för feminist.

Häromdagen drack jag öl ihop med en handfull moderna kulturkoftor (och en arbetssökande svetsare). Vi diskuterade Twitter, språkutveckling, och feminism. Någon lyfte det kritiska i att en ideologi som feminismen, som förespråkar en strikt könsneutral jämställdhet, bär ett könsbetingat namn. En annan föreslog att vi jämställdhetsivrare bör kalla oss ekvalister istället. Eller egalister.

Gärna för mig.