Det vi förväntas (vilja) göra

Vi hade stämt träff via FC. Tjejen hette Marie och var ganska söt, och bodde längre upp på samma gata som jag. Jag minns att jag stod och väntade vid en lyktstolpe. Dödligt nervös, och klädd i enkla blåjeans och vit t-shirt (ironiskt nog en patenterad bögoutfit, skulle jag läsa mig till senare i livet).

Att jag redan då konfronterats med min egen homosexualitet dagligen i över två år var inget jag ens funderade på. Definitivt inget jag pratade om.

Och hade inte Marie och jag varit två så städade och räddhågsna små tonåringar, hade jag knappast nöjt mig med att promenera de 300 meterna ned till Huses för att dela på den där hamburgaren som var det enda jag hade råd att bjuda henne på. Hade vi träffats hemma hos någon av oss, i ett sovrum, hade jag garanterat försökt få känna och klämma och smaka – allt det där som jag förväntades göra. Som jag förväntades vilja göra.

I retrospektiv känns blotta tanken absurd, men då – 2003 – var den alldeles självklar. Mina föreställningar om sex var strikt heterosexuella (jag hade ännu inte upptäckt bögporren), till och med mina sexfantasier befolkades av heterosexuella par i diverse ställningar.

Marie och jag hade aldrig sex. Vi sågs bara den gången, åt våra hamburgerhalvor, och var hemma vid halv nio. Jag gick aldrig på några fler heterodejter, och jag låg aldrig med någon tjej. Istället teg jag ihjäl mitt obefintliga sexliv i tre år till.

Men om jag inte hade gjort det. Tigit. Om jag faktiskt hade hoppat i säng med Marie, eller för all del med någon annan tjej, skulle jag då efteråt ha samlat polarna och sagt: "Det kändes inget vidare?" Skulle hon ha gjort det?

Knappast. Vi hade ju bara gjort vad vi förväntades göra. Vad vi förväntades vilja göra.