Joyce Carol Oates
"Lilla himlafågel"
Övers. Ulla Danielsson
(Bonniers)
Återigen landar en ny roman av Joyce Carol Oates på mitt sängbord. På 477
sidor. Det gör inget. Jag tycker oftast att det större formatet passar henne
bäst. Handlingen kretsar – återigen – kring ond bråd död, hur våld föder
våld och det lilla samhällets fasta grepp om sina invånare. Det gör inget
det heller. Det är ämnen som Oates skildrar mästerligt, ämnen som inte
släpper sitt tag om läsaren.
Den här gången är det två ungdomar som står i centrum; Aaron
och Krista. Aaron hittar sin mamma Zoe mördad och misstankarna går dels mot
den frånskilda pappan och dels mot Kristas pappa, som hade ett förhållande
med Zoe.
Kristas mamma slänger ut pappan, som blir ännu en av Oates många frånvarande
pappor. Ungdomarna dras mot varandra av tragedin och båda anser att den
andres far är mördaren. Men historien har inget enkelt slut.
Oates briljerar inom flera områden i den här boken. För det första
skildras huvudpersonerna med ömsint skärpa och man kan som läsare förstå
miljöns destruktiva kraft. Att ta sig ur det lilla samhällets inskränkthet
och fördomsfullhet är inte lätt. Hennes figurer blir de där unika
representanterna för en miljö, en kultur och en tidsålder.
Så kan hon också säga saker som "på den här tiden var alla
män i Sparta si eller så" och vi förstår att det faktiskt var
så.
För det andra syns här också tydligt förmågan att skildra alla
underströmmar; det som inte sägs men som formar handlingarna.
Och så detaljerna! Jag tror Oates är en av de som bäst förstår sig på att låta
detaljerna både ge en historia autenticitet och liv. Jag har aldrig suttit
med en alkoholiserad far i en upphottad cheva nere vid ån, men tack vare
Oates tycker jag mig faktiskt precis känna och förstå hur det är.
Oates förlägger denna – liksom andra historier – till sitt fiktiva Sparta, en
håla ingen skulle vilja bo i, men som på så många sätt liknar Anne Tylers
småstäder och Jayne Anne Phillips byar. Deras miljöer blir den oglamorösa
sidan av ett USA som pläderar individens frihet men där så mycket bestäms av
annat. Även om vägar ut finns.
Berättartekniskt är boken ganska intressant eftersom den första delen präglas
av Kristas tankar och synvinkel. Därefter får läsarna tillgång till Aarons
synsätt. Berättarnärvaron är hela tiden stark.
Några gånger upplever jag att berättelsen tar onödiga och krångliga vägar och
där brotten mellan nivåerna bara skapar upprepning. En sådan scen är när
Krista kommer hem och finner pappa och Zoe (som de inte umgås med) i hemmet.
Historien berättas som om den utspelar sig nu, bakom ligger berättarens
tillrättalägganden men även Kristas mer vuxna funderingar. Som läsare har vi
redan förstått scenen ur vuxet perspektiv. En nivå för mycket helt enkelt.
Inget som tynger framställningen för mycket dock och en van
Oates-läsare förväntar sig nästan detta. Så vad mer finns att säga?
Kanske är detta inte en av de stora Oates-romanerna, men hon har återigen
skrivit en bok om ett land, en tid och en kultur som deformerar och
förminskar människorna.
Som dock alltid hoppas på vägen ut. Eller bort. Och vi hoppas med dem.
% är glada
% är likgiltiga