Hoppet är att finna en väg ut

Text: Maria Ehrenbergkultur
Publicerad 29 september 2010 11.27 Uppdaterad 29 september 2010 11.28

Kultur & Nöjen.
Flitiga Joyce Carol Oates har skrivit en roman om ämnen som är hennes hemmaplan: det lilla instängda samhället och våld som föder våld. Bra, men inte hennes bästa, anser Maria Ehrenberg.

Joyce Carol Oates

"Lilla himlafågel"

Övers. Ulla Danielsson

(Bonniers)


Återigen landar en ny roman av Joyce Carol Oates på mitt sängbord. På 477 sidor. Det gör inget. Jag tycker oftast att det större formatet passar henne bäst. Handlingen kretsar – återigen – kring ond bråd död, hur våld föder våld och det lilla samhällets fasta grepp om sina invånare. Det gör inget det heller. Det är ämnen som Oates skildrar mästerligt, ämnen som inte släpper sitt tag om läsaren.



Den här gången är det två ungdomar som står i centrum; Aaron och Krista. Aaron hittar sin mamma Zoe mördad och misstankarna går dels mot den frånskilda pappan och dels mot Kristas pappa, som hade ett förhållande med Zoe.

Kristas mamma slänger ut pappan, som blir ännu en av Oates många frånvarande pappor. Ungdomarna dras mot varandra av tragedin och båda anser att den andres far är mördaren. Men historien har inget enkelt slut.



Oates briljerar inom flera områden i den här boken. För det första skildras huvudpersonerna med ömsint skärpa och man kan som läsare förstå miljöns destruktiva kraft. Att ta sig ur det lilla samhällets inskränkthet och fördomsfullhet är inte lätt. Hennes figurer blir de där unika representanterna för en miljö, en kultur och en tidsålder.

Så kan hon också säga saker som "på den här tiden var alla män i Sparta si eller så" och vi förstår att det faktiskt var så.



För det andra syns här också tydligt förmågan att skildra alla underströmmar; det som inte sägs men som formar handlingarna.

Och så detaljerna! Jag tror Oates är en av de som bäst förstår sig på att låta detaljerna både ge en historia autenticitet och liv. Jag har aldrig suttit med en alkoholiserad far i en upphottad cheva nere vid ån, men tack vare Oates tycker jag mig faktiskt precis känna och förstå hur det är.

Oates förlägger denna – liksom andra historier – till sitt fiktiva Sparta, en håla ingen skulle vilja bo i, men som på så många sätt liknar Anne Tylers småstäder och Jayne Anne Phillips byar. Deras miljöer blir den oglamorösa sidan av ett USA som pläderar individens frihet men där så mycket bestäms av annat. Även om vägar ut finns.

Berättartekniskt är boken ganska intressant eftersom den första delen präglas av Kristas tankar och synvinkel. Därefter får läsarna tillgång till Aarons synsätt. Berättarnärvaron är hela tiden stark.

Några gånger upplever jag att berättelsen tar onödiga och krångliga vägar och där brotten mellan nivåerna bara skapar upprepning. En sådan scen är när Krista kommer hem och finner pappa och Zoe (som de inte umgås med) i hemmet.

Historien berättas som om den utspelar sig nu, bakom ligger berättarens tillrättalägganden men även Kristas mer vuxna funderingar. Som läsare har vi redan förstått scenen ur vuxet perspektiv. En nivå för mycket helt enkelt.



Inget som tynger framställningen för mycket dock och en van Oates-läsare förväntar sig nästan detta. Så vad mer finns att säga?

Kanske är detta inte en av de stora Oates-romanerna, men hon har återigen skrivit en bok om ett land, en tid och en kultur som deformerar och förminskar människorna.

Som dock alltid hoppas på vägen ut. Eller bort. Och vi hoppas med dem.


Större eller mindre text



0 läsare har reagerat på denna artikel

% är glada

% är likgiltiga

% är nyfikna

% är arga


Hur reagerar du på "Hoppet är att finna en väg ut"?
Läsarpulsen
Toppnyheterna just nu