Janne Bark trivs i skuggan

Efter avslutad sommarturné med Ulf Lundell kunde Janne Bark och hans fru sedan sju år, Anna, återvända till hemmet i Vä i nordöstra Skåne med en ny liten familjemedlem. Lilla Selma, Jannes fjärde barn, anlände i veckan.

– Otroligt härligt! utbrister Janne på telefon. Det är väl så att musiker aldrig mognar på riktigt. Men när man har fyra barn och passerat 50 börjar man väl bli lite mogen i alla fall!

Det är tack vare Anna, bördig från Kristianstad, som den tidigare Nynäshamnsbon Janne Bark hamnat i Skåne. Och han stortrivs.

– Skåningar och norrlänningar gillar jag. De är raka. Det är de som har själ i sig.

Sedan skrattar han och tillägger:

– Man får tänka på vilken tidning man talar med!

För vilken gång i ordningen han strängat gitarren och ridit ut med Lundell minns han inte. Bara att det började 1982.

– Jag tycker det är lika kul fortfarande, bedyrar Bark. Ulf är en person och artist som vill utvecklas hela tiden. Det är bara titta på hans skivsamling. Det går från värsta larmet på "Fanzin" till nertonad visa på "Tolv sånger."

Och det där med att Uffe alltid säger att "i år är det sista gången", vad tänker han om det?

– Att han är en lögnare! skrattar Janne.

– Men jag tror att för oss artister finns det nog inget slut riktigt på det här jobbet. Det är ju inget jobb, utan ett levesätt. Det är inte som när man har ett jobb eller företag och går i pension. En musiker kanske drar ner och gör lite annat, producerar något band och lever ut i olika projekt.

Vid sidan av ett nästan löjligt långt CV vad gäller artister han spelat med och band han varit med i, har Janne Bark också testat livet som soloartist. Vad angår första plattan, "Ritual" från 1984, känner han själv i dag att han inte var mogen uppgiften. Men på uppföljaren, om man får kalla den 23 år yngre "Bara en man" så, tycker han att han presterade något han behövde få ur sig.

– Det var nog det bästa jag gjort, för min egen del, tycker Janne. Och det kändes också som en bekräftelse, att man klarat det. Jag kanske gör fler sologrejor, kanske inte. Men jag känner det inte som något slags måste, det är ingen press längre.

Det gör honom inget att folk helst ser honom med gitarren i hand, som kompmusiker. Det är så han trivs bäst. Och att vara benhårt planterad i folks medvetande som "Lundells gitarrist" gör honom inget heller.

– Det är ett tåg jag hoppat på, beskriver Janne. Men jag hade ingen aning om att resan skulle bli så lång!

– Det finns stationer på vägen, och jag stiger av ibland. Men så hoppar jag på nästa avgång. Ulf Lundell är ingen dålig artist eller förebild att bli associerad med.