Kultur o Nöje

Sven Erlander (red.): "Tage Erlander. Dagböcker, 1969"

ny bok
I oktober 1969 sker skiftet, Tage Erlander lämnar över partledarrollen i Socialdemokraterna till Olof Palme. Mellan dessa båda ses Aina Erlander.
Foto:
Tage Erlander meddelar sin avgång som partiordförande september 1969. I bakgrunden ses efterträdaren, Olof Palme.
Foto:
1969 och SSU demonstrerar utanför den socialdemokratiska partikongressen i Stockholm, bland annat med en banderoll för ökad jämlikhet och socialism, samt en skylt som säger: "Förstatliga affärsbankerna".
Foto:
I februari 1969 hölls ett nordisk statsministermöte i Helsingfors. Här ses, från vänster: Per Borten (Norge), Hilman Bausgaard (Danmark), Mauno Koivisto (Finland) och Tage Erlander (Sverige).
Foto:

Med det dramatiska året 1969 sätts det punkt för utgivningen av Tage Erlanders dagböcker. Synd anser vår recensent Anders Bojs, som gärna hade tagit del av Erlanders kommentarer om kärnkraftsmotståndet och Palme som statsminister.

Sven Erlander (red.)

"Tage Erlanders dagböcker, del 17: 1969"

(Gidlund)

Artikeln publicerades 4 januari 2017.

Tage Erlanders dagbok för 1969, den sjuttonde volymen i sviten som börjar med 1945, är enligt utgivaren sonen Sven Erlander den sista.

Det tycker jag och många med mig är synd. Tage Erlander förde dagbok till och med 1984, året innan han dog. Det hade varit intressant att få hans kommentarer till sådant som Olof Palme som statsminister, den borgerliga valsegern 1976 och kärnkraftsmotståndet!

Omslaget på boken pryds av två nordiska ”övervintrare”; Tage Erlander – statsminister i 23 år och Urho Kekkonen – Finlands president i 25 år. Det fanns de som kallade Erlander med alla sina lundaår för överliggare. Det kan man inte kalla Kekkonen som blev juris doktor.

Kekkonen har också gett upphov till begreppet finlandisering, varmed menas en liten stats anpassning till en större, i Finlands fall Sovjetunionen. Det finns olyckskorpar som tror att dylik politik kan bli aktuell också för Sveriges del om den nyvalde amerikanska presidenten är så ointresserad av Europas problem som han gett sken av.

Erlander var mycket engagerad i Nordens problem, men bortsett från det ganska tandlösa Nordiska Rådet från 1952 var Nordensamarbetet ett område där han misslyckades. Planerna på en skandinavisk försvarssamverkan 1948-49 slutade med att Danmark och Norge gick in i NATO. Under 1969 diskuterades en nordisk tullunion, Nordek. Förhandlingarna sprack och Danmark gick 1973 in i EEC, som sedermera fick heta både EG och EU.

Erlander hade i ett tal på Metallkongressen 1961 varnat för att ett svenskt medlemskap i dåvarande EEC skulle vara ett hot mot neutraliteten. Den inställningen skulle i många år prägla Sveriges hållning. Det dröjde till 1991 innan vi ansökte om medlemskap i EG.

En annan återkommande fråga i denna dagbok gällde Erlanders efterträdare. Det var länge oklart om det skulle bli Olof Palme eller finansministern Gunnar Sträng. Många ansåg att det självklart skulle bli Palme. Men det var oklart om han var villig och han hade belackare, inte minst inom LO vars ordförande Arne Geijer menade att Palme var ”utrikespolitiskt obetänksam”.

Viktigast var att Sträng stannade i regeringen och inte avgick. Denne buttre man var mäkta populär i folkdjupet. Ungefär som dagens Leif G W Persson, om jag ska dra till med en djärv jämförelse.

Men så hände något! Kommunistinfluerade studenter i Stockholm ockuperade sitt eget kårhus i protest mot en föreslagen ”reform” på högskoleområdet och utbildningsministern (Palme) begav sig till kårhuset för att tala studenterna till rätta, vilket inom LO ansågs vittna om personligt mod. Opinionen svängde till Palmes förmån.

På partikongressen 1969 avsade sig Sträng alla anspråk att efterträda Erlander med orden ”har man en ung man som besitter alla de önskvärda kvalifikationerna och en äldre man, som har en del av dessa kvalifikationer talar allt för att den yngre skall väljas”.

Ja, det finns många karameller i den här volymen att suga på, fast det fordrar lite kunskap/fantasi hos läsaren för att hänga med i det underförstådda. Jag blev mest förvånad över Tages dåliga självförtroende och självömkan. Så har jag inte upplevt honom i de föregående 16 volymerna, men nu anser han att han ”ända sedan Wennerströmaffären (spionaffären, red. anm.) 1963 hade förlorat greppet om kolleger och utveckling”. En variant: ”Är jag alltså bara något slags riksdriftskucku.”

Så slutar denna dagbok förd av en framgångsrik regeringschef som slutade som landsfader. Men vi kan ju alla vara på dåligt humör.

fakta

Tage Erlanders dagböcker

Med den aktuella boken, utkom under hösten 2016, avslutas därmed utgivningen av Tage Erlanders dagböcker, som sträcker sig från 1945 till 1969, alltså över hela hans statsministerperiod (1946-1969).

För redaktörskapet står sonen Sven Erlander. Serien omfattar totalt 17 titlar.

Här skildras både inhemska och internationella politiska beslut, skeenden och möten varvade med personliga anteckningar. Tage Erlander levde mellan 1901-1985.

1969 är ett dramatiskt och händelserikt år, med bland annat dessa händelser:

Amerikanen Neil Armstrong blir den första människan att sätta sin fot på månen.

Richard Nixon inrättas som till president i USA.

Den svenska regeringen erkänner Nordvietnam, vilket leder till internationell uppmärksamhet.

de Gaulle avgår som fransk president och Georges Pompidou väljs.

I Tjeckoslovakien fråntas Alexander Dubček posten som generalsekreterare för landets kommunistparti.

Den svenska riksdagen beslutar att flera kommuner ska läggas samman, och antalet minskar därmed från cirka 800 till 282.

Högerpartiet i Sverige byter namn till Moderata samlingspartiet.

Under VPK:s livliga kongress yttrar den omvalde ordföranden C-H Hermansson de berömda orden ”Någon djävla ordning måste det vara i ett parti”.

Socialdemokraterna väljer under sin kongress ny partiordförande efter Tage Erlander. Kongressen väljer enhälligt Olof Palme. Ny utbildningsminister efter Palme blir Ingvar Carlsson. Tage Erlander sitter kvar i riksdagen fram till 1973.

Visa mer...