Kultur o Nöje

Personligt och intensivt men något jämntjockt

Kultur o Nöje Artikeln publicerades
Annika Norlin på Way Out West 2014.

Malmöfestivalens söndag avslutades med textcentrerad vispop signerad Annika Norlin. Den funkade ofta bra men hade lyfts ännu en nivå med ett och annat solo, enligt recensent Anders Hansson.

Säkert!

Stortorget, Malmö, söndag 13 augusti

Bäst: ”Stilla utan hat” i duett med Jacob Hellman

Sämre: De halvsega instrumentalpartierna

Säkert! är som bekant Annika Norlins artistnamn när hon ger ut musik på svenska. Men på senaste plattan Däggdjur och under Malmöfestivalspelningen på Stortorget blir det nästan till ett bandnamn.

För även om det inte råder någon tvekan om vem som är främst bland jämlikar är konserten en kollektiv insats i högre grad än hur det brukar vara. I stället för att ”bara” köra bakom stjärnan och stötta i refrängerna får nämligen Lovisa Nyström och Frida Johansson ta hand om hela verser i flera låtar.

Det får också Jacob Nyström i ”Funky Nassau”, där Norlin citerar poeten Bo Zetterlind (”Döden tänkte jag mig så”) i en av sina mest vidhäftande refränger.

Allra bäst under kvällen är nog trots allt Jacob Hellman när han repriserar sin känslomättade insats från plattan på ”Stilla utan hat”. Det blir också lyckat när Kör Utopi stöttar Norlin i den ganska otympliga ”Inte jag heller”. Låten är ett extremt exempel på Norlins ofta pratiga, ibland nästan andtrutna texter där melodierna vackert får se till att anpassa sig så att alla stavelser kommer med.

Norlin bryr sig också föga om språkliga normer och struntar inte sällan helt i att försöka rimma. Det är känslan och bilden som ska fram. Ofta är det effektivt men ibland önskar jag att hon plockat fram hantverkskunnandet och slipat till texter som nästan känns som hämtade direkt ur dagboken.

Som scenartist är Norlin personlig, närvarande och då och då ganska intensiv. Hennes låtar gör sig dock klart bättre i ett mer intimt sammanhang än på ett av landets största torg.

Hon kunde också bättre utnyttja den instrumentala skicklighet som jag förutsätter att bandmedlemmarna besitter. Långa solon hör knappast till genren. Men om arrangemangen innehåller instrumentalpartier är det bra om det då och då händer något mer än utdragna fiol- och syntslingor och de där aaahh-aaahh-körerna som återkommer i var och varannan låt.

I ”Kommer hända” fläskar bandet på rejält på ett sätt som får denna gubbrockare att tänka på Ulf Lundell. Men det lyfter inte riktigt utan ett förlösande solo à la Janne Bark.

Eftersom de flesta låtarna håller sig inom samma känslomässiga kvarter blir det stundtals lite jämntjockt under den nästan 1,5 timme långa spelningen. Några lysande undantag är rättmätigt ursinniga ”Allt som är ditt” och den klockrena poplåten ”Dansa, fastän”.