Kultur o Nöje

Nytänk kring moderskap

Kultur o Nöje Artikeln publicerades
Ester Roxberg.
Foto:

För somliga är tydligen den första tiden med bebis enbart ljuvlig. ”Barnvagnsblues” beskriver så perfekt hur det kan vara – också, tycker recensent Rebecka Åhlund.

Barnvagnsblues

Författare: Ester Roxberg

Förlag: Wahlström & Widstrand

Agnes är nybliven morsa i ett stekande hett Stockholm. Hennes enda semesterplan är att vattna blommorna hemma hos några vänner som är bortresta på något mysigt. Resten av tiden driver hon omkring med barnvagnen, försöker undvika att identifiera sig med de äppelkindade gladmysmammorna i barnavårdscentralens mammagrupp och försöker finna sitt gamla jag i sin nya roll. Det är svårt.

Jättesvårt. Emellanåt märker jag att jag drar mig för att ens läsa vidare i berättelsen om Agnes, om hennes plötsliga besatthet vid att träna på gym, om det eventuellt hägrande radhuset i en förort som både hot och hopp, hur hon vet exakt hur många minuter det är kvar tills Frank, hennes partner, kommer hem. I all sin obändiga tristess, repetitiva osäkerhet och tyst vrålande ”WHAT THE FUCK HAPPENED?!”-anda ligger helt enkelt Roxbergs berättande så plågsamt nära verkligheten. Jag var Agnes.

Att få sin första unge och bli Moder, med alla förväntningar och sjuka perspektiv som kommer med det, är underbart och samtidigt fullkomligt vansinnigt. Agnes går på en bro och ser för sin inre syn sin bebis lilla kropp flyga över räcket. Hon går på middag hemma hos en gammal bekant som plötsligt är hennes enda kompis nu bara för att de råkade få varsin bebis ungefär samtidigt – en vän som till på köpet kallar sin man för ”pappa Fredde” och vägrar dricka vin.

Hon börjar läsa om gifter i våra hem och köper en soffa för 24 000 som inte kommer in genom trapphuset. (Min neuros som nybliven föräldraledig var att det aldrig, någonsin låg smutsig tvätt i tvättkorgen. Jag tvättade HELA tiden. Alltså hela.) För somliga är tydligen den första tiden med bebis enbart ljuvlig. ”Barnvagnsblues” beskriver så perfekt hur det kan vara – också.

Förutom någon scen där en gammal kompis uttrycker förvåning över att Agnes inte ser överlycklig ut, och en lite väl övertydlig bihistoria om förlossningsdepression, låter Roxberg nyanserna komma fram. Agnes håller tillbaka på vissa sätt, i det där tystlåtna desperata som bara vill få blöjan bytt så snabbt och diskret som möjligt. Men ibland bjuder hon hem en rumänsk tiggare på middag, ibland låter hon sig släppa kontrollen och explodera under en boxningsträning. Jag blir glad över att hennes förhållande till barnafadern får vara gråskaligt i stället för den klassiska Mannen som inte förstår något alls och inte önskar det heller. Dessutom slipper man brasklapps-haranger om att Agnes även ÄLSKAR sin dotter och att allt trots allt är magiskt och fantastiskt bla bla bla. Vi behöver nya narrativ kring moderskap och Roxberg erbjuder ett.