Kultur o Nöje

När seendet kommer först

Kultur o Nöje ,
Charlotte Walentin, Alien Arms - Narita Express, 2017, Akrylglas, bomull, linne, silke och färg, 68 x 122 cm
Foto:
Kristina Matousch, Single penetration, dentalgips, 13 x 12 x 12 cm vardera
Foto:
Per Mårtensson, Escalator, 2017, Akryl på linneduk, 160 x 160 cm Anders Soidre, A Brillianty Conceived Burglary, rostfritt stål, plast 3 x 15 cm vardera
Foto:
Kristina Matousch STAIN : 56°18'30.5"N 12°46'11.2"E, 2016, Sprayfärg på aluminium, 81,3 x 81,3 cm
Foto:

Från blänkande metall till silkestråd och förväxta knappnålar. Minimalism blandas med trasslig skönhet och vassa nålstick på Galleri Thomas Wallner.

Kristina Matousch, Per Mårtensson, Anders Soidre & Charlotte Walentin

Galleri Thomas Wallner, Simris.

T.o.m. 16 juli.

Artikeln publicerades 28 juni 2017.

Fyra konstnärer samlas i en svalt fulländad utställning, som tar pulsen på den konst som är sig själv nog. Det sistnämnda inte sagt i negativ bemärkelse, som vore konsten sluten och ointresserad av sin publik. Snarare det motsatta. Alla fyra konstnärer arbetar på ett sätt som kräver en betraktare. Men de levererar inte ett färdigt påstående, som enkelt kan sammanfattas med några ord.

Istället handlar det om vad som sker i mötet med materialet, rummet, blicken och tanken. Därmed skiljer sig Kristina Matousch, Per Mårtensson, Anders Soidre och Charlotte Walentin - samtliga verksamma i Malmö - från den ganska dominanta del av samtidskonsten som tar avstamp i samhället, historien eller myten, det politiska eller personliga. Nog kan idéerna och berättelserna finnas där, men seendet kommer först.

Ett gott exempel är Kristina Matousch. Hon visar en serie kvadratiska målningar, flertalet gjorda under en längre stipendievistelse i New York, med sprayfärg på aluminium. Mot metallen avtecknar sig rutnät och linjer, prickar och romber, i rytmisk upprepning. Mönstrens precision både förstärks och undergrävs av färgens mjukt suddade skiftningar. Som blev principen bakom deras närmast matematiska konstruktion tydligare när ett dis av svärta och orange upplöser konturerna.

Det ligger nära till hands att följa dessa bilder bakåt till 1960- och 70-talets minimalism, då konstnärer som Donald Judd och Sol LeWitt byggde strama skulpturer av industrins material, där geometri och repetition gav formen. Liksom dem lämnar Matousch inget utrymme för fluff eller romantik, men ändå - vilken blickens njutning. Fast det slutar inte där. Mönstren är hämtade från staket som hägnar in gator och bakgårdar i framför allt New York, varje plats angiven med exakta koordinater. Efter att ha placerat metallskivan innanför har hon sprayat den genom stängslet. Ett slags bakvänd graffiti, vilken lämnar knappt synliga spår i gaturummet, men tar med dess former som negativ in i galleriet. Där är staketet väl valt som motiv, laddat med funktion och symbolik - utforskat av bland andra LG Lundberg i hans många målningar av Gunnebostängslets ståltrådsnät. En barriär kan låsa in, skydda och stänga ute i en primitiv drift att markera revir. I det rädslans klimat som reser murar och stänger gränser har stängslet en nyckelroll. I vanlig ordning när det gäller Matousch möts materialets kyla och känslans hetta. Så spetsar hon med kontrollerad brutalitet toarullen i gips i skulpturen ”Single penetration”.

Även Per Mårtensson bemästrar koncentrationens metodik. Minutiöst målar han vad som tycks vara utsnitt av vardagen i ett spel med abstraktion och optisk illusion. En period var det persienner och jalusier, nu är det rulltrappans räfflade steg i en knivskarp komposition av strimmat mörker och ljus, linjer och skuggor. På liknande vis utövar de två målningarna på kontoret av en veckad form, möjligen trappsteg, en osviklig dragningskraft. De får hjärnan att tveka mellan det intellektet vet och ögat ser, när penseln förvandlar platt yta till tredimensionell volym. Fast när det gäller nya serien ”Adapter” förlorar han mig någonstans längs vägen, oförmögen att lockas av motivet.

Strategiskt väger Thomas Wallner denna behärskningens konst - vilken Matousch och Mårtensson så skickligt utövar - mot andra temperament. I nya serien ”Alien arms” får Charlotte Walentin akvarellens försåtliga mjukhet att snärjas av härvor av tråd. Bakom plexiglaset böljar bomull och silke i färgens ljuva virvlar och dova plumpar. Ungefär som brännmanetens trådar i moln av bläck i ett undervattenslandskap. Med en för henne karaktäristisk mix av skir elegans och kaos fortsätter hon driva sitt arbete vidare.

Anders Soidres ingrepp smyger sig tvärtom på. Först nästan omärkligt. Sedan blir vidden av hans tilltag synligt. ”A brilliantly conceived burglary” heter träffsäkert installationen. Helt fräckt gör han hela utställningen till sitt verk, diskret men kaxigt. Högst upp och längst ner i hörnen på varje rum slår han in sina förstorade knappnålar med vässad spets. Därmed blir varje vägg som ett ark av vitt papper han fäst upp, på vilket övriga konstnärer hängt sina verk.

Soidre sätter de regler ur bruk, som säger att väggen är ett neutralt ingenmansland, en delad yta utan betydelse. Lekfullt får han tanken att slå en kullerbytta, när han förskjuter gränsen mellan konstens inre och yttre rum. Det är snyggt gjort.