Kultur o Nöje

Marie Lundquist: "Dikten är tanken som far genom hjärtat och spränger det"

ny bok ,
Marie Lundquist, född 1950, bor i Stockholm. Debuterade 1992 med "Jag går runt och samlar in min trädgård för natten". Arbetar också som översättare.
Foto:

”Dikten är tanken som far genom hjärtat och spränger det” är en berättelse om en våldsam och tvetydig dikt. Författaren och kulturskribenten Andrés Stoopendaal läser ett uppfordrande verk.

Marie Lundquist

"Dikten är tanken som far genom hjärtat och spränger det"

(Albert Bonniers)

Artikeln publicerades 27 januari 2017.

Marie Lundquists senaste diktsamling består av 44 korta meningar fördelade på 88 sidor som alla börjar med ordet ”Dikten”: ”Dikten finns redan här/det är bara att bända loss/ikonen ur orden”, ”Dikten dinglar med benen över avgrunden/slickar i sig människomörkret”, och så vidare.

Formen är given, även stämningen och det lustbetonade mörkret som hos Lundquist är en egenskap hos ”Dikten”, som ju mer man läser om den framstår som ett omnipotent och tämligen handlingskraftigt subjekt. Som en demon eller forntida gud kanske. Man vet absolut inte vad man har henne – det är intressant.

Dikten ”flår orden levande”, ”knäcker pojknackar i jakt på verklighetens mysterium”, ”förlåter orden deras tidigare liv”.

Den tar sig för av det den vill och den tar sig för det den vill, men det finns något närmast lidelsefullt i dess val av laddade objekt. Dikten väljer inte för våldsamheter eftersom den ”vet att varje rad måste ha minst ett slut/att förgripa sig på”. Jag kommer att tänka på Lars Noréns ”Fragment” (2015) som också innehöll mörkt pessimistiska och korta satser. Det finns ett slags undergångskänsla också i Lundquists bok.

Om jag till en början tänker att poeten kanske gör det för lätt för sig genom att sätta dikten i centrum för varje utsaga, vilket riskerar att bli lite för tjatigt, eller närmast simpelt rentav, så landar jag i slutsatsen att det hon skriver, trots allt, är radikalt öppet för tolkning, och att det är i enkelheten som detta uppstår.

Bilden som ges av dikten är tämligen tvetydig, den är fullständigt opålitlig, och för att just den här dikten ska bli intressant krävs ett ganska stort mått av arbete från läsarens håll. På gott och ont kanske.