Kultur o Nöje

Maja Lee Langvad: "Hon är arg: ett vittnesmål om transnationell adoption"

Kultur o Nöje Artikeln publicerades
Maja Lee Langvad är född i Seoul 1980 och uppvuxen i Danmark. Hon debuterade 2006 med diktsamlingen "Find Holger Danske".
Foto:Sara Katrine thiesen
Maja Lee Langvad är född i Seoul 1980 och uppvuxen i Danmark. Hon debuterade 2006 med diktsamlingen "Find Holger Danske".

Som barn kom romanens huvudperson som adopterad till Danmark, som vuxen är hon full av ilska och kritik. Kulturskribenten Maria Ehrenberg har läst danska Maja Lee Langvads "Hon är arg".

Maja Lee Langvad

"Hon är arg: ett vittnesmål om transnationell adoption"

Översättning: Kristofer Folkhammar och Johanne Lykke Holm

(Albert Bonniers)

Huvudpersonen i denna roman är arg över mycket i tillvaron men kärnan i det hela är att hon adopterades från Sydkorea till Danmark som liten. Under alla år byggs en ilska upp som till slut får en utlösning (men troligen inte ett avslut) i skrivandet av en bok.

Den litterära gestaltningen är övertygande, som läsare har jag svårt att värja mig. Att i varje avsnitt börja meningen med ”Hon är arg” kändes först alldeles för konstruerat, som en lite enklare övning på ett skrivläger. Men frasen bekräftar, intensifierar, fördjupar och slår fast det uppenbart skeva i adoptionsverksamheten. Jag dras med i berättarjagets ilska och förstår på ett helt annat sätt än en facktext hade kunnat förklara.

Historien som rullas upp är också förfärande. Hur adoption blivit en industri (och inte bara i Sydkorea), hur ensamstående mödrar luras att lämna bort sina barn, hur biologiska föräldrar inte förstår att de aldrig kommer att träffa sina barn igen.

Men en lika stor ilska känner huvudpersonen över att återvändarna och återvändandet också blivit en industri. Hur företag erbjuder resor för adopterade till Sydkorea. Hur många faktiskt bosätter sig i sitt ursprungsland och vilka problem de har att anpassa sig.

Allra störst vrede känner hon dock över att det trauma hon bär på aldrig riktigt tas på allvar, aldrig riktigt blir behandlat. Och att det fortfarande pågår.

Tänkvärt är hennes motargument mot paret som anser att de hjälper ett barn genom att adoptera det: hur många fler hade de inte kunnat hjälpa om pengarna gått direkt till ensamstående mödrar i t ex Sydkorea? Det är inte ett barn man hjälper, det är sin egen önskan om ett barn som uppfylls. Vit medelklass köper. Fattig arbetarklass tvingas sälja. Lyder resonemanget.

Det här är en synnerligen stark partsinlaga och den bärande idén om adoption som en fortsättning på västvärldens koloniala utsugning av resten av världen är övertygande skildrad. Att det är en form av strukturellt övergrepp det handlar om. Samtidigt hamnar allt till slut på individnivå och mitt bestående minne av texten är just denna; hur de adopterade inte finner sig tillrätta vare sig i Sydkorea eller i västvärlden (Danmark, Sverige, Belgien och USA). Utsatta för rasism i båda lägren blir de utanför. Högre självmordsfrekvens än andra i sin åldersgrupp. Högre psykisk ohälsa.

Jag kommer att tänka på Astrids Trotzigs fina ”Blod är tjockare än vatten” där hon just konstaterar att hon först i Sydkorea såg ut som alla andra men ändå var så utanför. Att hon i Sverige kände tillhörighet men avvek till utseendet. Trotzigs bok är för övrigt en bra diskussionspartner till Maja Lee Langvads bok, mer resonerande, mindre arg men delvis samma erfarenheter. Båda bär på adoptionens trauma. Båda har lyckats omvandla det till litteratur av klass.