Kultur o Nöje

Louisiana, Danmark: William Kentridge

konst Artikeln publicerades
William Kentridge: Sekvens ur verket "More Sweetly Play the Dance", (2015).
Foto:William Kentridge / Lousiana
William Kentridge: Sekvens ur verket "More Sweetly Play the Dance", (2015).

En konstnär som får oss att se sammanhang i en värld som inte hänger samman. Thomas Kjellgren imponeras stort av William Kentridge, aktuell med den stora presentationen "Thick Time" på Louisiana.

William Kentridge

"Thick Time"

Visas på Louisiana, Humlebæk, Danmark till 18/6.

En av mina största konstupplevelser på senare tid är mötet med den sydafrikanske konstnären William Kentridges fantastiska totalverk ”The Refusal of Time”, när det visades på Documenta i Kassel 2012.

Konstverket består av fem stora projektioner – där dans, ljus, skuggor, teckningar, foton och filmer suggestivt projiceras på de olika väggarna i rummet. Den skavande musiken och ljudbilderna står kompositören Philip Miller för. Centralt i rummet är en stor skulptur placerad – en andningsmaskin eller luftbälg.

Kentridge bygger sitt verk på ingående samtal med den amerikanske fysikern Peter Galison och det kretsar kring relativitetsteorin och hur vi försöker kontrollera världstiden genom historien. Komplicerat, men så halsbrytande tydligt iscensatt!

Verket – som förra året köptes in till Louisianas samling - är också centralt placerad i museets generösa genomgång av Kentridges konstnärskap, i utställningen ”Thick time”. Det har blivit en mångfacetterad och visuellt sprakande, nästan kalejdoskopisk, utställning som visar hur Kentridges verk är fantasifulla korsvägar av olika genrer och medier; ett allkonstverk som rymmer film, video, teckningar, skulpturer, objekt, skugg- och marionetteater, dans, musik och poesi. Men där det alltid är den koltecknade linjen som är själva navelsträngen, nerven och näringstillförseln.

Detta visar sig också tidigt i utställningen: i det första rummet med de tio filmerna med samlingsnamnet ”10 Drawings for Projection”. En dekalog som han mellan åren 1989-2011 skapar och där vi ser hur teckningarna kommer till, utvecklas och ständigt förändras mitt framför våra ögon. Miljöerna som framkallas är ett Johannesburg-landskap och det han skildrar är händelser före, under och efter apartheidtiden.

”More Sweetly Play The Dance”, från 2015, är en av Kentridges största installationer. En 7-kanals videoinstallation med fyra megafoner. På stora skärmar rör sig en oändlig skugg-procession av bönder, arbetare, demonstranter, flyktingar och fångar. Människor som alltid har spelat en avgörande roll för historiens utveckling men som aldrig har fått stå i fokus.

De rör sig nu i en slags dance-macabre, framdrivna av en hurtig och flåsig blåsorkestermusik, och deras förvandling från osynliggjorda till framträdande personligheter skapar en alldeles särskild laddning.

Mer visuellt koncentrerad, men lika koreografiskt medvetet iscensatt, är ”Right Into Her Arms”, från 2016. Det är en sinnrik mekanisk dockteater där Kentridge berättar historien om den prostituerade Lulu, från Alban Bergs opera med samma namn som han aldrig färdigställde. Han gör det genom att fyndigt sampla sina egna teckningar och objekt med tysk 1930-talsmusik, expressionistiskt måleri och dadaistiska ljudspår från Kurt Schwitters "Ur-Sonate".

Kentridge säger ofta att det är ovissheten, och säkerheten, som styr honom. Denna hållning och hans pågående kartläggning av världen – både vad gäller detaljerna och översikterna – skapar därför inte heller några kategoriska ”sanningar”, inga självpåtagna och auktoritära förklaringsmodeller.

Därför blir det närmast befriande att se honom plötsligt sudda ut det som han nyss har tecknat. Självgranskningen är lika konsekvent. I flera filmer och inte minst i serien av ”Drawing Lessons” framträder han själv i dubbla, självbespeglande roller där konstnären granskas av sitt eget jags kritiker.

Kopplar man denna anti-auktoritära humanism till en politisk, samhällelig medvetenhet så ser man ett annat återkommande spår i Kentridges konstnärskap. Han visar detta genom att rucka på det sedan länge fastslagna, och etablerade, genom att bläddra i, och teckna över, boksidorna i böcker med ett samlat, encyklopediskt innehåll.

Han kan också göra det när han ikläder sig rollen av Leo Trotskij, som i verket från den senaste Istanbul-biennalen: ”O Sentimental Machine”, och där han utvecklar en absurd teater som handlar om de revolutioner som går fel, eftersom människan aldrig kan bli den maskin som Trotskij tänkte sig. Det är viktigt att alltid räkna med Kentridges humor och kritiska distans.

Detta drag framträder även tydligt i ”7 Fragments for Georges Méliès”, från 2003, en vidöppen hyllning till den filmiske föregångaren och dennes ”Resan till Månen”.

Utställningen innehåller också flera skulpturala objekt och modeller till de olika filmerna. Hans maskiner har oftast en nödvändig fysisk och organisk förankring. Till andningsmaskinen i ”The Refusal of Time” kan vi nu också lägga hans "Heartbeat Sewing Machine”, där symaskinen syr sig fram med hjälp av människans hjärtslagsrytm. Den ymniga förekomsten av stora megafoner i verken har naturligtvis flera olika betydelser. Själv kopplar jag ofta dessa röstförstärkare till Luigi Russolos experimentella ljudlaboratorier, från början av 1900-talet.

Kentridge är en konstnär som utbildar oss i den svåra konsten att se, som får oss att skapa sammanhang i en värld som inte hänger samman. Att röra sig inne i hans visuella universum av ”Förtätad Tid” vidgar våra tankar om förtvivlan, frihet och hopp.