Kultur o Nöje

Litteraturhistorien – del 9: Christine de Pizan

Kultur o Nöje
Illustration ur den svenska utgåvan av "Kvinnostaden" (Ersatz förlag).
Foto:

Christine de Pizan (1364-1431) sägs ha varit den första kvinnliga yrkesförfattaren, men det var ingen lätt väg i en litteraturvärld bestående av enbart män. Kulturjournalisten Sigrid Nurbo ägnar dagens Litteraturhistoriska lektion åt Pizans ”Kvinnostaden”.

Artikeln publicerades 12 mars 2016.

En av dem ska mördas. En annan ska gruppvåldtas. En tredje hotas få ett yxhugg i könet. Är det medeltid? Nej. Exemplen är nutida, hämtade från en helt vanlig nyhetsvecka i den ständigt pågående realityserien ”Män som hatar kvinnor”. Vilka är hatarna? Svar nedtecknades på 1300-talet:

”Olika män klandrar kvinnor av olika anledningar, en del gör det som en följd av sina egna laster och andra på grund av sina egna kroppars tillkortakommanden, och en del av ren avundsjuka…”

Den som skriver är Christine de Pizan (1364-1431), född i Venedig, men större delen av sitt liv bosatt i Paris där hennes pappa jobbade som kungens läkare. I de lexikon hon över huvud taget nämns kallas de Pizan för den första kvinnliga yrkesförfattaren. Men för att kunna fatta pennan professionellt var förstås hennes man och pappa först tvungna att dö. Hur skulle hon nu kunna försörja sin familj? Medan de europeiska medeltidsmännen, de som kunde läsa och hade tid, satt försjunkna i dåtidens mest spridda och översatta verk ”romanen om rosen”, började hon att kopiera texter ur biblioteket.

Hon går med tiden över till att skriva dikt och allegorier. Allegorier var populärt vid den här tiden. Rosen i romanen om rosen var inget undantag. En anakronism, men de Pizan måste ha reagerat inför blomsterstoryn som vissa av 2000-talets kvinnor inför Neil Strauss djupt misogyna raggningsbok ”Spelet”.

Förlamad, sänkt, allegoriskt blötfläckad – de Pizan beskriver i inledningen av sin mest kända bok ”Kvinnostaden” situationen. Hon hade läst cirka noll andra kvinnliga författare, men mängder av mäns tankar och referenser till andra mäns tankar. Och nu romanen om rosen, men det blev värre. Efter att de Pizan läst Matheolus ”Klagan”, där klagan i stort riktar sig mot författarens fru, var hon ett vrak.

”…kände förakt gentemot mig själv och hela kvinnokönet, som om vi var ett naturens missfoster.”

Forska, gråt inte. De Pizan startar ”fejden om rosen”, ett bombastiskt litterärt krig som saknar motstycke. Det gick så långt att män skrev avhandlingar för att få tyst på henne. Hon går till angrepp mot rosenmännen, mot hela det medeltida könstänkandet där kvinnan är en sämre spegling av mannen. År 1405 har hon vässat argumenten mot motståndarna ytterligare och är klar med ”Kvinnostaden” i vilken tre allegoriska karaktärer: Fru Förnuft, Fru Rättrådighet och Fru Rättvisa stärker och guidar berättarjaget. Trion uppmanar jaget till samlad offensiv mot kvinnohatarna.

Så kommer det sig att de Pizan - samtidigt som den första delen ur vad som ska bli medeltidens näst mest spridda verk ”Häxhammaren” produceras - skapar en fiktiv stad befolkad av hundratals berömda, smarta och starka kvinnor som hon letat fram ur Bibeln, antiken, den egna samtiden.

En hyllningsdikt till Jeanne d’Arc blir de Pizans sista kända verk. Två år senare, 1431, är de båda döda. En avlider i kloster. Den andra bränns på häxbål.

Läs mer

Litteraturhistorien – del 9

Litteraturhistorien är serien som är det den heter, en personligt färgad vandring genom litteraturens rika landskap. Fyra skribenter delar på uppdraget den här första våren, men ambitionen är att kapitel för kapitel bygga ut Litteraturhistorien. Dagens skribent är Sigrid Nurbo, kulturjournalist.

Mer läsning

"Romanen om rosen"

"Romanen om rosen"/"Rosenromanen" ("Le Roman de la Rose") kan också utläsas som ”romanen om romansen” och är en medeltida allegoriskt lärodikt om hur en man får syn på en rosenknopp och hur han väntar på att få se och röra blomman när den väl slagit ut. Boken är skriven i två delar. Den första författades av den franske poeten Guillaume de Lorris någon gång strax före 1240. Andra delen med långa kvinnofientliga avsnitt, tillkom omkring 1270 och skrevs av Jean de Meun.

"Klagan"

Matheolus från Boulogne-sur-Mers ”Klagan” ("Liber lamentationum") är ett diktverk som han ska ha skrivit på latin i slutet av 1200-talet. Matheolus hade när han skrev gift sig med en änka vid namn Petra, något som han skulle komma att ångra bittert. Eftersom äktenskapslagarna för kyrkomän skärptes vid den här tidpunkten gick hans kyrkliga karriär i kras. På grund av giftermålet sparkades han från sin prästtjänst. I ”Klagan” ställer Matheolus frågan till Kristus om varför han aldrig gifte sig och gissar själv att det är för att Jesus i så fall mist sin plats i Paradiset. ”Klagan” innehåller över 5000 verser och översattes i slutet av 1300-talet till franska med vissa - avsedda för kvinnor - ursäktande och förmildrande tillägg gjorda av översättaren.

"Häxhammaren"

”Häxhammaren” ("Malleus Maleficarum") består av tre delar där det inledande materialet innehåller bitar av Johannes Niders ”Formicarius” som var publicerat redan 1435. ”Häxhammaren” ska bevisa att häxor finns, hur häxor arbetar och i ett tredje steg hur häxor bäst jagas, upptäcks och oskadliggörs. Boken användes flitigt under häxprocesserna från 1400- till 1600-tal.

Visa mer...