Kultur o Nöje

Jenny Tunedal: "Rosor skador"

ny bok
Jenny Tunedal är född i Malmö 1973, bor i Stockholm.
Foto:
Jenny Tunedal är född i Malmö 1973, bor i Stockholm.
Foto:

Jenny Tunedals femte diktsamling "Rosor skador" är hennes bästa, skriver kulturskribenten Jan Karlsson och känner hur den dubbla resan in i demensen är meningsfull och sårbar.

Jenny Tunedal

"Rosor skador"

(Wahlström & Widstrand)

Artikeln publicerades 14 februari 2017.

Jenny Tunedals femte diktverk, "Rosor skador", är också hennes bästa. Det turnerar kärlek och fångenskap, rosor och törnen, längtan och förlust. Inte minst uppehåller sig verket kring det främlingskap som är människans i allmänhet och den demensdrabbades och hennes närmastes i synnerhet.

Alzheimer är ingen barnlek, även om den utsatte gärna kan bete sig likt ett barn. I boken möter vi Alois Alzheimer på kliniken, bland patienter och funderingar, hans ibland rätt drastiska slutsatser om psykiska sjukdomar och deras bakgrunder. Viktigare än doktorn är nog ändå en viss Barbro Maria Tunedal, vilken boken även är dedicerad till. Allra sist skänker poeten ett tack till kvinnorna på Strandgården, avdelning A 1.

Ingen recension utan invändningar. Ibland kan negationerna och motsägelserna snarast signalera en garderingstrygghet, i värsta fall feghet. Och det generöst tilltagna utrymmet – 150 sidor – hade garanterat gått att reducera, till fromma för verket. Men det finns ett kraftfullt men. Detta diktverk söker sig som dramatik till situationer där ingen av människa född kan väja, inte heller för vilddjurens och knivarnas platser. Våld pågår.

Och bortom de enskilda scenerna, bortom självaste minnesförlusterna, kanske rentav bortom moderns och hennes abdikerade gelikars förvirrade värld, pågår något annat, annorlunda, det för alla (kvinnor) giltiga: hur hantera raseriet och ömheten, hur skilja bilden och drömmen från verkligheten. ”Var har jag varit Var är jag vad Vem…”. Eller som det så fruktansvärt kan heta: ”ingen hör hit, egentligen”.

Detta är ett litterärt verk där rad efter rad, dikt efter dikt, envist omkullkastar rationaliteten och skänker både mening och osäkerhet åt sådant som plägar kallas paranoia eller ”förlusten av det gemensamma”. Vad betyder kött och blod när kommunikationen har upphört, vad betyder kommunikation och tid när det enda som finns är rum, ting, och knappt ens det.

Framför allt visar Jenny Tunedal (född 1973) tillräckligt ofta det som är existensens väsen, här med ett eko från Beckett: ”Det går inte att säga stanna när någon redan börjat gå…”.

Det går inte att hejda viss sjukdom, det går inte att hejda liv. Kärleken må finnas, liksom körsbären och rosorna. Men tillvaron skapar ständigt skador, på friska och sjuka, karriärsugna och döende. Vissa krig förs bara i den egna hjärnan; de betyder också.