Kultur o Nöje

Ian McEwan: "Nötskal"

Ny bok
Ian McEwan tillbringade stora delar av sin barndom utomlands, då hans far var militär med utlandstjänstgöring. Romandebuten kom 1997, året därpå belönades han med Bookerpriset för "Amsterdam".
Foto:
Ian McEwan tillbringade stora delar av sin barndom utomlands, då hans far var militär med utlandstjänstgöring. Romandebuten kom 1997, året därpå belönades han med Bookerpriset för "Amsterdam".
Foto:

Hamlet som ett sällsynt brådmoget foster som lyssnar av den stora och lilla världens elände och tankar. Jodå, i sin nya roman "Nötskal" släpper Ian McEwan på tyglarna. Det trivs kulturjournalisten Ingrid Elam utmärkt med.

Ian McEwan

"Nötskal"

Översättning Meta Ottosson

(Brombergs)

Artikeln publicerades 14 januari 2017.

Berättaren i Ian McEwans roman ”Nötskal” ligger med huvudet nedåt och armar och ben korslagda mot kroppen. Ett fullgånget foster alltså, med ett uppmärksamt öra mot sin mors spända bukvägg, för där utanför händer hemska saker.

Trudy, som den blivande föderskan heter, lyssnar på poddar som förmedlar elände från den stora världen, klimatförändring, främlingsfientlighet, krig och terrorattentat. Men även i den lilla världen utanför berättarens trånga rum planeras illdåd. Trudy har ett förhållande med sin svåger Claude, tillsammans planerar de att ta livet av Trudys man och Claudes bror John.

McEwan är på lekhumör i sin nya roman. Han tar Shakespeares "Hamlet", gör titelrollen till ett sällsynt brådmoget foster, medan Gertrud och Claudius förvandlas till två lätt karikerade medelklassvarelser med ytligt känsloliv och töjbar moral. Och inne i sitt nötskal får jaget i sin ensamhet filosofera över sin egen oförmåga att vrida världen rätt.

Shakespeares Hamlet slets sönder av en olöslig konflikt: att hämnas faderns död innebar att han själv måste bli mördare. Han hade varit på kontinenten och inspirerats av renässansens ljusa människoideal, men hemma i Danmark härskade fortfarande feodalismens krav på vedergällning.

McEwans berättare lever i vår värld, där verkligheten förmedlas i en aldrig sinande ström av information och åsikter; han är hjälplöst instängd i sin bubbla och har ingen möjlighet att handla, han kan inte ens välja fel, bara lyssna och försöka förstå. Han hör att Trudy försöker förklara bort det faktum att hon detaljplanerar ett mord med att hon inte känner sig som en mördare.

Så får McEwans sarkastiske ofödde ironisera över nutidens identitetspolitik, faktaresistens, den egna upplevelsens företräde framför objektiv sanning och mycket, mycket mer. Det är rappt, underhållande och siktar mer mot hjärnan än mot hjärtat: McEwan är som alltid osentimentalt nyfiken på människors beteenden och de tillfälligheter som påverkar den värdegrund de vilar på.

Trudy och Claude vet att det är fel att mörda, och de lever inte på medeltiden, Trudy behöver inte ta livet av sin äkta make för att kunna leva med sin älskare, så vad är det då som motiverar ett sådant dåd? Den växande fastighetsbubblan, så klart! Makens hus är hopplöst förfallet men ändå värt 8 miljoner pund, se där ett skäl att döda!

Berättaren i Trudys mage kan bara lyssna och förfäras. Över alla plattityder som trillar ur Claudes mun, över sin mor, som han älskar av biologisk nödvändighet men hatar för att hennes brott hotar även hans liv, och över att hon förälskat sig i en rent ut sagt dum man. Han förvånas över att de aldrig tar hänsyn till det ofödda barnet, inte ens tänker på honom när de älskar eller bälgar i sig vin som han i och för sig själv är förtjust i. Han är i sanning en modern ung man som gör upp listor över vingårdar och årgångar som 50-talets män samlade frimärken.

Alla kan definiera sig som oskyldiga men ingen är utan skuld, inte heller offret ska det visa sig. Denne barnafader, make och broder i en och samma person är en poet med eget litet förlag och stora skulder. Han plågar gärna omgivningen med opåkallad diktuppläsning, döv för lyssnarnas ointresse och berörd av sin egen röst. En kulturman, helt enkelt.

I McEwans gestaltningsglädje blandar sig gärna en droppe gift när det är män som ska porträtteras, eller är det kanske berättaren som är partisk? Bilden av Trudy är hur som helst mer försonlig.

Dåliga dikter är trots allt inte ett tillräckligt motiv för mord, men John visar sig ha sinne för både pengar och dramatik under den lyriska fernissan, han drar sig inte för att vigga pengar av sin bror och köra ut sin höggravida hustru på gatan i samma glada andetag, fastighetspriserna talar igen, och vägen till brottet är öppen.

Detta kan inte sluta bra, gör det inte heller, vi vet vad som kommer att hända, temperaturen stiger, världen utvecklas åt fel håll, brottslingarna gör sina planer, ändå lyckas McEwan hålla spänningen uppe.

Det beror på berättaren och hans ironi, förtvivlan och till slut resignation, det är bara honom man hör och kan identifiera sig med där han sitter instängd, insiktsfull men maktlös.

fakta

Ian McEwan

Född 1948, är en engelsk författare med en lång rad romaner bakom sig, varav flera har filmatiserats.

Han översätts regelmässigt till svenska, senast kom ”Domaren” 2015, dessförinnan hör ”Chesil Beach”, ”Försoning” och ”Lördag” till hans mest uppmärksammade romaner.

Första meningen: ”Så här ligger jag, upp och ner inuti en kvinna.”

Visa mer...