Kultur o Nöje

I pixlar och ljusvågors värld

Konst Artikeln publicerades
Edwin Mieczkowski, "Monobloc No. 1", 1966
Foto:Louisiana/Pressbild
Edwin Mieczkowski, "Monobloc No. 1", 1966

Ibland fungerar konsten som ett renande ögonbad. En visuell genomsköljning så att vi efteråt kan upptäcka det nya och tidigare osedda. Konstkritiker Thomas Kjellgren har sett utställningen "Eye attack" på Louisiana.

"Eye Attack - Op Art og kinetisk kunst 1950-1970"

Louisiana, Humlebæk

Utställningen omfattar cirka hundra verk av drygt 40 olika konstnärer.

Pågår 4/2 tom 5/6 2016

Den optiska konsten, Op Art, och den Kinetiska konsten, som betonade rörelsen, fungerade just så från 1950 och fram till 1970-talet. Det här var en konstriktning där verken inte krävde några förkunskaper, som gav oss en både demokratisk och global plattform och som var en enda lång undersökning av perceptionen. Lekfullt fantasifullt och nästan vetenskapligt dokumenterande samtidigt. Här ställdes vi inför ett geometriskt formspråk utan ett egentligt berättande. Du ser vad du ser men där det visar sig att seendet kan sträcka sig betydligt längre än du först anar.

I Louisianas stora utställning "Eye Attack. Op Art & Kinetic Art 1950-1970" rör vi oss också mellan det absolut konkreta och det illusoriskt förvandlande. Varje konstverk samspelar med vår perception och våra rörelser inför det.

"Eye Attack" är en genomarbetad och visuellt tydligt iscensatt utställning som förvånande nog är den första större presentationen av Op Art och Kinetisk konst på över 50 år i Skandinavien. Den minnesgode framkallar naturligtvis den legendariska utställningen "Rörelse i konsten" på Moderna Museet 1961.

Ännu i dag känns de flesta av de hundra konstverken, av 40 konstnärer, oväntat tidlösa och aktuella. Utan mätbar ålder har de nu samma effekt på våra sinnen som de hade när de en gång skapades. Louisiana har dessutom lyckats ta fram flera verk som inte tidigare har visats.

Tyngdpunkten i utställningen ligger på verk av två, i sammanhanget, centrala konstnärer: brittiska Bridget Riley och ungraren Victor Vasarely. Åtminstone för mig har Bridget Rileys verk alltid den större räckvidden. Men här finns dessutom en intressant internationell förankring som visar på konstriktningens betydelse och spridning i Östeuropa och Sydamerika. Verk av argentinskan Martha Boto, reliefer och mekaniska skulpturer av Jesús Rafael Soto och Carlos Cruz-Ziez, båda från Venezuela, möter polske Ryszard Winiarskys pixlar och holländske Peter Struykens Computer Structures.

Det här är ju konstverk som är fördigitala men som ändå tydligt rör sig inne i ljusvågornas och pixlarnas obegränsade världar. Men här prövas även det slumpmässigt framväxande, som i Hartmut Böhms kinetiskt-magnetiska objekt. Här finns dessutom flera intressanta perspektiv att följa vidare in i det som alltid utmanat modernismens konstnärer: färg och ljusstudierna. Bridget Riley gör till exempel verk som direkt utgår från Georges Seurats pointillistiska målningar.

Även om effekterna av Op Art och Kinetisk konst åtminstone i ett konsthistoriskt perspektiv låter sig begränsas till några decennier i mitten av 1900-talet så har de visuella erfarenheterna lämnat många spår också i samtiden. I förhistorien ser vi de tydliga utvecklingslinjerna från mönstervärldarna och ornamentiken i bland annat Sydamerika, från Malevitj och det ryska avantgardet och Bauhausskolan. I Op Arts efterdyningar ser vi hur Carlos Cruz-Diez ljuskorridor ligger nära flera av Olafur Eliassons verk. Öppnar man dialogen mellan Bridget Rileys och Ann Edholms målningar får man säker också syn på nya perspektiv. Det enda jag saknar är kanske ett skandinaviskt perspektiv och ett urval verk av den kinetiske pionjären Naum Gabo hade inte heller varit fel.

"Eye Attack" ger inte bara en rörlig och visuell tillbakablick. Den skapar nya fästen för vårt seende i nuet.